Målvaktsgiganten Leif ”Honken” Holmqvist; en av vår tids mest folkkära ishockeyspelare berättar i biografin - ”Stolparna var mina bästa vänner” - om sin resa som sträckt sig från lilla Strömsbro IF, till bl a ett fullsatt Johanneshov under hockey-VM i Stockholm 1970, där över 10 000 människor skanderade ”Honken, Honken, Honken” efter suveränt målvaktspel. Lägg därtill att ca 6 miljoner svenska TV-tittare på en befolkning om ca 8 miljoner invånare följde första matchen mot Sovjetunionen. Honkens karriär avslutades med att han blev invald i Internationella Hockey Hall Of Fame 1999.
Boken kommer bl.a. berätta om hur han var en hårsmån från att var med i den stora flygkatastrofen i Ermenonville utanför Paris 1974, där 346 människor dog och hur Lill-Strimma Svedbergs bilolycka tog hårt på honom ur flera perspektiv eller när han, mot doktorns inrådan, följde Sven Tumbas rekommendation av kiropraktor när ryggen kändes som att den var ”av” inför VM i Stockholm. Han litade på Tumba, eftersom Tumba redan visat vägen till framgång. Detta är Honken i ett nötskal. Han vågade redan på den tiden lämna sin s.k. komfortzon för att utforska alternativ. Han tog inga extra bedövningar från sjukvården när han fått ett slagskott i ansiktet. Han menade på att det redan var försent; han var bedövad – sy istället. Vi får också veta hur den store ryske härföraren och hockeygurun Anatolij Tarasov hängivet jobbade för att få Honken till att bli sin svärson.
*