I detta bög-feministiska âSaudiarabienââ skildrar hur livet trots allt tedde sig i Grisfabriken, denna av svinaktigheter helt dominerade verksamhet. Det Ă€r givetvis det folkhemska samhĂ€llet som Ă„syftas och Ă„ter stĂ„r i fokus, inte minst som det tar sig uttryck inom det kulturella fĂ€ltet. En byhĂ„leaktighet sĂ€tter sin prĂ€gel pĂ„ allting och presenterar i slutĂ€nden ett fullt godtagbart skĂ€l att emigrera frĂ„n landet.
Den fiktiva jag-personen frĂ„n âSanningen om snĂ€lla dumma kĂ€ringarâ fortsĂ€tter hĂ€r sin tröstlösa kamp mot allehanda inskrĂ€nkthet. Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det skurkĂ€ringarna i Grisfabriken som stĂ€ller sig i vĂ€gen för honom. Bakom dem stĂ„r en enad och enhetlig griskultur. Jag-fiktionen dignar dessutom under bördan av att inte vara född med arbetarkuk sĂ„ det rĂ€cker. Liksom sĂ„ mĂ„nga andra idag har ocksĂ„ vĂ„r jag-fiktion ett stort behov av att skriva sin sjĂ€lvbiografi och berĂ€tta vad som verkligen hĂ€nt honom. I förtvivlan över sin hopplöst tillkortakomna situation skriver han sina memoarer som en berĂ€ttelse inuti berĂ€ttelsen, betitlad âAtt bli pissad pĂ„ av arbetarkukâ â men den blir inte vĂ€l mottagen av den enhetliga och enade konsensus och samförstĂ„ndsanda han omges av. Griskulturen Ă€r alltför stark.
Vad gĂ€ller Milla, Millas syrra och Millas kompis med hĂ€starna, som allihop har en betydelsefull roll i hĂ€ndelseutvecklingen, lĂ„t oss en gĂ„ng för alla slĂ„ fast redan inledningsvis, att ingen av dem existerar i sinnevĂ€rlden â det hade ju varit förskrĂ€ckligt om de skulle ha gjort det! Det Ă€r viktigt att betona den saken nĂ€r det gĂ€ller millorna. I annat fall kan en vĂ€ldig massa mĂ€nniskor kĂ€nna sig personligen utpekade och krĂ€nkta och författaren till den hĂ€r boken kommer i sĂ„ fall inte att kunna Ă€ta dagens lunch i en vanlig restaurang utan att var och varannan person kliver Ă„t sidan för honom, blek om nosen, livrĂ€dd och med skrĂ€ck i blicken fruktande att bli avbildad i ett kommande verk. LĂ„t oss dĂ€rför understryka och sĂ€rskilt betona, att ingen behöver kĂ€nna sig pĂ„ minsta sĂ€tt personligt trĂ€ffad av dessa typ-typiska schabloner, varesig personer som författaren aldrig har trĂ€ffat i hela sitt liv (och dĂ€rför omöjligen kan kĂ€nna till) eller personer som han rĂ„kat stöta samman med vid nĂ„got flyktigt tillfĂ€lle genom Ă„ren. Ingen alltsĂ„. Inte heller nĂ„gon enda kĂ€ndis eller tevepersonlighet. Men skulle nĂ„gon trots allt kĂ€nna sig utpekad i alla fall, lĂ„t oss dĂ„ tillsammans erinra oss Fritiof Nilsson Piratens kloka ord: âJag kan fan inte skriva om en stoppnĂ„l utan att nĂ„n enögd jĂ€vel kĂ€nner sig trĂ€ffad.