– Vad hette du innan du fick barn, frågade den då sexårige sonen en dag vid matbordet.
– Larsson, svarade Rebecka.
– Nej, inte i efternamn, jag menar ditt riktiga namn.
Alltså, nu heter du ju “Mamma”, men vad hette du innan?
Plötsligt insåg hon att “Mamma” är förknippat med en roll och betydelse som av ett tryggt barn, för sin överlevnad, tas för givet. Det gav ett helt nytt perspektiv på relationen, situationen och vardagen. Rebecka värjde sig för tanken, insikten och den växande rädslan att bli “lik sin mamma” - vem hon nu var - eller är?
Alla visste egentligen vem hon var, kvinnan i det lilla bruna huset. Hon som alltid gjorde rätt för sig. Hon som hade en man som skötte sitt jobb klanderfritt. Hon som hade en tös, en flicka som aldrig gjorde väsen av sig - förrns nu…
