Kalaskatastrofen

Ingelin Angerborn

Född 1966 i Göteborg, bosatt i Linköping Jag föddes 1966 i Göteborg. Vid 9 års ålder flyttade min familj till Tranås i norra Småland. Där gick jag i skolan, spelade piano, höll på med gymnastik och teater, var fältbiolog och spanade på såväl fåglar, gnagare som killar. Efter ett år på en teaterutbildning i Arvika, flyttade jag med mina teaterdrömmar och en nyträffad kille (numera make) till Stockholm. Stan var dock på tok för stor för oss och vi sökte oss så sakta till lugnet på landet, via Malmö och Linköping. För några år sedan hittade vi lugnet i en gammal banvaktarbostad, en mil utanför Linköping. Vi har blivit fler och fler med åren, och är i skrivande stund jag, min man, två stora tonåringar, en fransk bulldogg, fem höns, en tupp och diverse andra djur, som min djurtokiga man släpar hem med ojämna mellanrum. Vägen till skrivandet har varit ganska lång och krokig. Jag visste egentligen tidigt att jag ville skriva, men tyckte inte att jag hade något att berätta. Och författare kunde man ju inte bli - åtminstone inte jag! Jag skaffade barn och studerade svenska, litteratur, religion och media och blev så småningom folkhögskollärare. Då och då gjorde sig skrivlusten påmind och jag skrev några små börjor, som jag matade byrålådan med. Men så 1998, efter en uppmuntrande tredjeplats i en novelltävling, blev skrivlusten plötsligt oregerlig. Och sen dess har jag liksom inte kunnat få stopp på den. Att jag skriver för barn kan bero på många saker. 1. Jag tyckte (för det mesta) om att vara barn och känner mig fortfarande som ett många gånger. 2. Jag har två egna barn, som jag haft förmånen att få följa genom barnlivet. 3. Min mamma var barnbibliotekarie!!! Fast egentligen tror jag mest att jag skriver för barn för att det är så ända in i baljan roligt!!! Född 1966 i Göteborg, bosatt i Linköping Jag föddes 1966 i Göteborg. Vid 9 års ålder flyttade min familj till Tranås i norra Småland. Där gick jag i skolan, spelade piano, höll på med gymnastik och teater, var fältbiolog och spanade på såväl fåglar, gnagare som killar. Efter ett år på en teaterutbildning i Arvika, flyttade jag med mina teaterdrömmar och en nyträffad kille (numera make) till Stockholm. Stan var dock på tok för stor för oss och vi sökte oss så sakta till lugnet på landet, via Malmö och Linköping. För några år sedan hittade vi lugnet i en gammal banvaktarbostad, en mil utanför Linköping. Vi har blivit fler och fler med åren, och är i skrivande stund jag, min man, två stora tonåringar, en fransk bulldogg, fem höns, en tupp och diverse andra djur, som min djurtokiga man släpar hem med ojämna mellanrum. Vägen till skrivandet har varit ganska lång och krokig. Jag visste egentligen tidigt att jag ville skriva, men tyckte inte att jag hade något att berätta. Och författare kunde man ju inte bli - åtminstone inte jag! Jag skaffade barn och studerade svenska, litteratur, religion och media och blev så småningom folkhögskollärare. Då och då gjorde sig skrivlusten påmind och jag skrev några små börjor, som jag matade byrålådan med. Men så 1998, efter en uppmuntrande tredjeplats i en novelltävling, blev skrivlusten plötsligt oregerlig. Och sen dess har jag liksom inte kunnat få stopp på den. Att jag skriver för barn kan bero på många saker. 1. Jag tyckte (för det mesta) om att vara barn och känner mig fortfarande som ett många gånger. 2. Jag har två egna barn, som jag haft förmånen att få följa genom barnlivet. 3. Min mamma var barnbibliotekarie!!! Fast egentligen tror jag mest att jag skriver för barn för att det är så ända in i baljan roligt!!!