Gumman bodde pĂ„ min gata i Leksand, precis dĂ€r vĂ€gen tog slut och skogen började. Hon bjöd pĂ„ kex och hade sjĂ€lar i en kopparkaffekvarn. Kakor hade varit godare Ă€n kex, men det var bĂ€ttre Ă€n inget. Gumman sa att hon inte hade nĂ„got namn som jag kunde uttala, nĂ„got om min "mĂ€nskotunga". Och hon hade inga regler förutom en â jag fick aldrig nĂ„gonsin röra kopparkaffekvarnen.
Kopparkaffekvarnen Àr en spÀnnande blandning av skrÀck och folktro hopklÀmt i ett litet hus i Dalarna, ett hus dÀr allt kan hÀnda. Hur overkligt eller otÀckt det Àn Àr.
