Kerstin är i slutfasen av sin doktorsavhandling om Karl XII:s reträtt efter slaget vid Poltava. Hennes handledare har gjort en kometkarriär på universitetet och under ett möte på hans arbetsrum inleder de vad som ser ut att vara ett hett sexuellt möte. Det slutar dock inte som det var tänkt. Kerstin får helt enkelt nog och sparkar honom i skrevet, vilket givetvis inte är så bra för den akademiska karriären.
Därefter går det bara utför. Hon börjar tappa tidsuppfattningen och hemmavid tycks de knappt känna igen henne. Inte blir det bättre av att Karl XII:s reträtt börjar ta allt större proportioner i hennes liv. Hon faller, kan man säga, och hennes blick på den skadade hjältekungen blandas samman med hennes adopterade sons blick. I ett centralt skede i romanen tittas det också mycket på kricket. Men det hindrar inte Kerstins fall som bara fortsätter och fortsätter. Till sist inser hon att hon nog inte längre lever.
Per Johansson utvecklar det berättarsätt som han gjort till sitt eget efter debuten Göteborg i päls och Cancersurfare, för vilken han tilldelades Göteborgs-Postens litteraturpris 2010.
