Ljuva barndomstid har ett barn till huvudperson, en liten flicka som Irja Browallius har alldeles särskilda förutsättningar för att känna – hon har själv uppgivit att Emmy Gumpert är ett lätt förklätt självporträtt.

Hennes första diffusa, vackert fångade minnesbilder kommer från en stad i ett främmande, men ändå närbesläktat land, från en stad som faderns skådespelaryrke lett familjen till. Senare flyttar de tillbaka till hemlandet och den lilla idyllen vid Skinnarviksbergen i Stockholm, där morfadern var gipsgjutare. Här målar Browallius upp ett svunnet fattigsöder vid 1900-talets början, på samma gång pittoreskt, idylliskt och under förfall. Trots otaliga flyttar och uppslitande familjetragedier tycks vägarna ständigt leda tillbaka till dessa små stugor. Det är i upplevelsen av denna särpräglade miljö och under intryck av läsning som den vuxna kvinnans karaktär börjar mejslas fram – till stunden kommer då Emmy inser att hon inte längre är ett barn.