"Det är en uråldrig scen. Jag ska aldrig glömma den. Pappa ser in i elden, barnet håller han i handen, det är mitt barn. Det är inget värdefullt det som brinner."

En pappa dundrar in på gårdsplanen med Pripps Blå i ena handen och en motorsåg i den andra. Han kommer alltid som en överraskning, med skärvor av berättelser om farfars hårda nävar och soldater i finländska skogar. Eller så kommer han inte, men gör sig påmind överallt i sin dotters liv ändå. Hon har en liten son nu, som älskar att kämpa och strida, och hon bor vid en kust vars betydelse har förändrats. Det läcker gas på botten några kilometer ut, på ICA pratar de om "ryssen", stridsplanen flyger lågt när hon hämtar på förskolan.

Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en berättelse om arv och frihet. Om en sorts kamp mellan en far som påstod att en annan värld var möjlig, och en dotter som försöker ta hand om den som finns. Där kajorna flyger norrut om kvällen, ljuset rusar över havet, det urgamla landskapet brer ut sig som en karg famn.