När Johanna föds sitter farfar och syr på en arbetsskjorta, och sticker sig blodig i förskräckelsen över hennes häftiga livsskrik. Farfar låter henne inte glömma att Johanna och han hör ihop. Men farfar dör och Johanna blir ensam och utan hjärta.Johanna är aldrig en som det är lätt att tycka om, men när hon låter ett barn drunkna förseglas hennes öde. Hon fortsätter finnas, hon får tjänst, hon görs med barn och blir fru, men allt är som på nåder. De man älskat försvinner för evigt, de man vill undvika går igen, och det man inte orkar bära lägger sig på en. Det vet den vuxna Johanna i Löfvik vid Östra Kyrksundet, mirakelvattnet som väntar på att få dränka och döpa.Carina Karlssons roman är en känsligt och rakt berättad livslinje, en skildring av en kvinna som lever sitt liv på Åland i sekelskiftet 1800-1900. Johannas lott är att uthärda, och hennes redskap är livsvilja och styrka. Det handlar om att leva med en ständig undran: Vem är jag i den här världen?Man vet vem man är. Man vet vad man är bra på, och ändå säkrare vet man vad man är usel på. Man vet om man är lätt eller tung till sinnes, om man är en som pladdrar eller en som tiger. Man vet var man kommer ifrån, och man känner sig ganska säker på vart man ska. Man vet vad man tror på och vad som är skitprat.Då händer något som är oföreställbart. Omöjligt att se för sig innan det händer, omöjligt att begripa när det väl har hänt.Och man är en annan.Man är inte alls den man visste att man var.Man har en främling i sitt liv, och den främlingen är man själv.