Ninja Timmy och de stulna skratten

Henrik Tamm

Henrik Tamm är illustratör, arbetar med filmanimationer och skriver manus och böcker. Han är född 1972 i Stockholm, men uppvuxen på ett flertal kontinenter. Som 19-åring åkte han till Los Angeles och började jobba som konceptdesigner i Hollywood. Han har bland annat varit med om att utforma miljöerna i filmerna Shrek och Narnia. De filmiskt magiska illustrationerna till Martin Widmarks serie Tyko Flores äventyr var hans första uppdrag som bokillustratör. I Ninja Timmy och de stulna skratten både skriver och illustrerar han sin första alldeles egna bok, den första i en serie böcker om katten Timmy och hans listiga gäng.Hur hamnade du på Dreamworks?– Ett av mina första jobb var att teckna bakgrundsbilder för en animerad teveserie som hette Jonny Quest i Los Angeles. Jag blev genom min chef introducerad till en man vid namn James Hegedus som jobbade som designer inom film. Jag visade honom mina bilder och vi pratade en stund. Ett halvår senare ringde han upp mig och frågade vad jag gjorde, att han nu var chefsdesigner för ett projekt på Dreamworks och om jag inte kunde komma förbi för ett möte. Alla hans folk var upptagna, sa han. Självklart ville jag det. Dreamworks var nystartat och ”the talk of the town”. Det skulle handla om att hjälpa till med design på ett projekt i fem veckor. Jag kom dit och han visade mig runt kontoret (själva studion var ännu inte byggd). Väggarna var fulla av enastående illustrationer och skisser. Projektet skulle tydligen handla om en konstig grön figur och en åsna som räddar en prinsessa. Som ni kanske anar så visade sig projektet vara Shrek, som vid det tillfallet inte var mer än en idé. Jag började jobba, och tydligen gjorde jag någonting rätt, för fem veckor blev till två och ett halvt år med Shrek och nästan nio år på Dreamworks.Vad är likheterna mellan det du gör som konceptdesigner och som författare?– Man tänker nog mycket på samma sätt. Med konceptdesign så berättar man i bild, skapar en stämning för bildspråket i filmen. Ens jobb är att inspirera. Det hela handlar ju om fantasi, att skapa roliga men samtidigt trovärdiga världar och karaktärer. Steget till att berätta i ord är inte särskilt långt.Vilka är olikheterna?– Som författare är det ju helt ens egen idé man jobbar med. Som konceptdesigner utgår man trots allt alltid från någon annans idé och skapar inom ramarna för den. Det är dessutom väldigt många kreativa människor som bidrar på olika sätt när filmen väl kommer igång. Tillsammans bygger vi något större än en ensam person någonsin skulle kunna göra. I bokens värld, när man både skriver och illustrerar, så är man ju helt själv med allt. Du dras till berättandet, varför då, tror du?– Jag fascineras av människans fantasi – vårt behov av att lyssna på berättelser, läsa historier och se på film. Det finns något i det som tydligen är väldigt viktigt for oss – att uppleva något genom en berättelse som man själv aldrig har varit med om, men anda känner igen. I en riktigt bra berättelse finns något slags känslomässigt facit för vad det är att vara människa. För mig, att själv kunna berätta något som jag fantiserat ihop, och ge min egen infallsvinkel på livet, ger mig en väldig tillfredsställelse. Hur har din uppväxt i olika länder – i Östafrika, Pakistan och Peru – påverkat dig, tror du?– Säkert ganska mycket. Jag fick uppleva många olika kulturer som liten grabb, och fick träffa alla möjliga sorters människor som hade sin unika blick på livet. Mina föräldrar gav mig en skatt i att få växa upp så. Jag är säker på att dessa intryck formade mig och jag insåg tidigt att det fanns alla möjliga sätt att leva på. Då trodde jag att allt flängande kors och tvärs over jorden var helt normalt, att alla barn gjorde ungefär sa. Men så var det visst inte.Känner du dig särskilt svensk?– Både ja och nej. När jag är i Sverige så känner jag mig inte speciellt svensk och har ibland lite svårt att identifiera mig med sånt som är viktigt där. Det känns som man är långt borta ifrån resten av världen. Men jag känner ändå en tillhörighet dit som är svår att förklara. Man vill ju höra hemma någonstans. Då känns det alltid tryggt när man flyger in över Sverige och blickar ut over skogarna och glittret från alla sjöar.Vilka är dina inspirationskällor, vad inspirerar dig? Vilken typ av berättelser?– Oj, allt möjligt. Musik är väldigt viktigt för mig. Jag tror den är den kreativa form som snabbast når ens känslor. Jag ser naturligtvis väldigt mycket film och om det är något som anspelar på stämningar man känner igen så kan det ha en väldig kraft. Det kan vara allt från en hemmagjord kortfilm man hittar på nätet till stora Hollywoodrullar. Resandet betyder också väldigt mycket. Jag söker konstant nya intryck, och de får jag lättast när jag besöker en helt ny plats och träffar nya människor. Jag tror att allt man upplever smyger sig tillbaka in i ens eget berättande. Jag läser så ofta jag hinner och har fastnat for Paul Auster den senaste tiden. Han skriver elegant, nästan surrealistsikt och med ett starkt bildspråk. Jag gillar berättelser där författaren ger en sitt eget unika perspektiv på livet. Vad är det bästa med att ha skrivit och illustrerat sin första helt egna bok?– Känslan av att ha skapat något helt eget från ingenting. Från början fanns den här berättelsen bara i mitt eget huvud och knappt ens det. Bara som flytande aningar, intryck, känslor. Tills den började ta form i meningar och kapitel. Karaktärerna fick liv. Nar jag började skriva så spelades historien upp i mitt sinne och hade förmågan att också teckna ner det jag såg. Jag inser att jag har väldig tur som både kan skriva och teckna. Berättelsen blir min egen från början till slut. Det känns kompromisslöst. På ett bra satt.När Martin Widmark bad dig illustrera hans Tyko Flores-trilogi, hade du själv tänkt (tidigare) på att publicera dina bilder i bokform då?– Nej, egentligen inte. Om det inte skulle ha varit någon form av kompendium med bilder från alla filmer jag har arbetat med. Men det skulle nog de studios som äger filmerna ha svårt att godkänna… Däremot hade jag vid det tillfället skrivit ett antal filmmanus, så när jag arbetade med Martin så började nog tanken växa att jag skulle skriva i bokform själv. Det var också givande att se sina verk i tryckt form som alla som läste fick se. I vanliga fall har det ju bara varit filmskaparna själva som sett det jag skapat. Hur kom du på idén till Ninja Timmy?– Jag var i Peking och föreläste om animation med några andra. En i gänget fyllde år och vi firade med gräddtårta på ett gammalt hustak i gamla Peking. Då smög det fram en liten grå katt över hustaken som absolut ville smaka. Han var lite vild och inte alls intresserad av att bli klappad, utan var helt fokuserad på all grädde som vi åt och som han tyckte han skulle få. Han fick förstås en bit, och när han satt där och smaskade började jag fundera på hur hans liv såg ut i denna vimlande storstad. Vem han hängde med, vad de gjorde tillsammans och… hur han kunde se ut i en ninjadräkt. Dagen efter var vi i en urgammal leksaksaffär där alla leksaker var handgjorda. Samma familj hade ägt den i generationer. Det var lätt att föreställa sig att en del av dem var magiska… Kanske till och med att den lilla grå katten bodde i närheten?Förutom två böcker till i Ninja Timmy-serien, vad har du för drömprojekt?– Jag har några andra berättelser som jag vill sätta på pränt, både for barn och vuxna. Jag skulle också tycka det var väldigt roligt att regissera film, och då helst något som jag själv har skrivit. Framför allt så vill jag skapa i alla möjliga konstformer och inte binda mig vid ett fack där man måste göra samma slags saker om och om igen. Men om jag ska vara helt ärlig så är mitt drömprojekt att låta bygga en egen ubåtsbas – en sån där hemlig en som man ser i Bondfilmerna. Kommer du fortsätta jobba med film?– Absolut. Jag älskar uttrycksformen. Rörlig bild där man kan berätta vilken historia som helst. När jag skriver så ser jag allting spelas upp i huvudet, likt en film. Så för mig är de två konstformerna väldigt lika. Och jag gillar samarbetet med andra kreatörer. Nyligen skaffade du en lägenhet i Stockholm, men halva tiden är du i Los Angeles och andra ställen. Passar det dig att leva på två ställen?– Ja, det gör nog det. Just nu i alla fall. Jag gillar att röra på mig, det blir mindre rutin på det sättet. Klart att det kan vara opraktiskt ibland, men jag får lite panik om jag är på en plats för länge. Jag gillar verkligen Stockholm och min lya där, men projekten i USA är oftast för roliga för att avstå ifrån.Vad är roligast att illustrera?– Jag dras till fantastiska miljöer, platser som inte finns i verkligheten. Och karaktärerna som bor där. Vad de gör, hur de bor och vad som driver dem. Helt enkelt bilder där man har frihet att hitta på och koka ihop en helt ny värld. Men jag gillar också att göra porträtt av människor omkring mig, där det bara handlar om att fånga essensen av en person. Jag har en idé om att göra en bok av dessa, där jag bjuder in vänner på middag och tecknar deras porträtt medan vi pratar om konst, politik, historia eller vad som helst. Det skulle bli ett stycke text och en bild av var och en. Kanske också receptet på vad vi åt och vilket vin vi drack. Boken skulle heta A dinner and a drawing. Vad har varit det roligaste i din karriär?– Det är svårt att välja bland alla projekt, men jag måste nog säga arbetet med den första Narniafilmen. Jag var med hela vägen, ifrån tiden då jag skissade på bilder för att sälja in projektet hos finansiärer, genom hela förproduktionen i Los Angeles och inspelningen i Nya Zeeland, till efterarbetet med de visuella effekterna. Det var väldigt roligt att se allting ta form. En skiss blev (med hjälp av många andra) plötsligt ett filmset befolkat av skådespelare i kostym och hundratals filmarbetare som stod på plats för att ge denna berättelse liv. När jag äntligen avslutade mitt engagemang var det bara klipparen, förutom regissoren själv, som varit med längre än jag. Visst har du en dröm om att ställa ut konst också? Kan det bli av?– Ja, jag vill gärna det. Det gäller bara att finna tid. Jag har länge funderat på att göra stora oljemålningar av Slussen i Stockholm som det nu är en het debatt kring. Själv tycker jag de ska lämna den som den är. Jag målade i olja i många år innan jag jobbade med film. Mest av stadslandskapen i Los Angeles. Bland annat gjorde jag en serie nattmålningar av byggandet av the LA-Metro. Men den här gången vill jag även använda alla mina år i filmens fantasivärld och låta det ingjuta magi och mitt eget synsätt i bilderna. Livsmotto?– Jag brukar ibland säga: ”The biggest crime you can commit against your own life is being boring.” Det är förstås sagt med ett leende... men det ligger nog ändå något i det. Att göra det mesta av sitt liv. Jag gillar också något som Steve Jobs en gång sa: ”Man föds in i och växer upp i ett system där man snabbt lär sig att man inte ska rucka på det för mycket. Man ska gå i skolan, skaffa jobb, familj och vara ”normal”. Den inställningen ändras när man inser en väldigt viktig sak: Att allting man ser omkring sig – uppfinningar, teknologiska underverk, konst, arkitektur, etc – är skapat av människor som inte är smartare än du. Då släpps man fri. Fri att göra något själv som i sin tur kan påverka andra.” Tyckte det var bra sagt. Mitt mål i livet är egentligen att skapa något vackert. Något att lämna efter mig som jag kan peka på och säga: ”Det där gjorde jag, och det är vackert.”Övrigt:Henrik Tamm har gått i Polhemsgymnasiet i Göteborg och studerade 1992-1995 vid Art Center College of Design i Pasadena (Los Angeles), Kalifornien.Henrik har arbetat vid stora amerikanska filmbolag som Dreamworks, med filmerna Shrek, Shrek 2 och Narnia samt Arn här i Sverige. Henrik ritade de första bilderna/animationerna hur filmen skulle gestalta sig utifrån manus. Henrik Tamm debuterade som bokillustratör till Den dansande djävulen av Martin Widmark. Som följts av två böcker till om Tyko Flors äventyr genom tre världar, Fyrtornet i Son-Li och Polyhymnias guld.Henrik skriver själv böcker och filmanus och har en spelfilm på gång. Han målar på sin fritid. Han egna debutbok Ninja Timmy och de stulna skratten kom 2013. Henrik Tamm är illustratör, arbetar med filmanimationer och skriver manus och böcker. Han är född 1972 i Stockholm, men uppvuxen på ett flertal kontinenter. Som 19-åring åkte han till Los Angeles och började jobba som konceptdesigner i Hollywood. Han har bland annat varit med om att utforma miljöerna i filmerna Shrek och Narnia. De filmiskt magiska illustrationerna till Martin Widmarks serie Tyko Flores äventyr var hans första uppdrag som bokillustratör. I Ninja Timmy och de stulna skratten både skriver och illustrerar han sin första alldeles egna bok, den första i en serie böcker om katten Timmy och hans listiga gäng.Hur hamnade du på Dreamworks?– Ett av mina första jobb var att teckna bakgrundsbilder för en animerad teveserie som hette Jonny Quest i Los Angeles. Jag blev genom min chef introducerad till en man vid namn James Hegedus som jobbade som designer inom film. Jag visade honom mina bilder och vi pratade en stund. Ett halvår senare ringde han upp mig och frågade vad jag gjorde, att han nu var chefsdesigner för ett projekt på Dreamworks och om jag inte kunde komma förbi för ett möte. Alla hans folk var upptagna, sa han. Självklart ville jag det. Dreamworks var nystartat och ”the talk of the town”. Det skulle handla om att hjälpa till med design på ett projekt i fem veckor. Jag kom dit och han visade mig runt kontoret (själva studion var ännu inte byggd). Väggarna var fulla av enastående illustrationer och skisser. Projektet skulle tydligen handla om en konstig grön figur och en åsna som räddar en prinsessa. Som ni kanske anar så visade sig projektet vara Shrek, som vid det tillfallet inte var mer än en idé. Jag började jobba, och tydligen gjorde jag någonting rätt, för fem veckor blev till två och ett halvt år med Shrek och nästan nio år på Dreamworks.Vad är likheterna mellan det du gör som konceptdesigner och som författare?– Man tänker nog mycket på samma sätt. Med konceptdesign så berättar man i bild, skapar en stämning för bildspråket i filmen. Ens jobb är att inspirera. Det hela handlar ju om fantasi, att skapa roliga men samtidigt trovärdiga världar och karaktärer. Steget till att berätta i ord är inte särskilt långt.Vilka är olikheterna?– Som författare är det ju helt ens egen idé man jobbar med. Som konceptdesigner utgår man trots allt alltid från någon annans idé och skapar inom ramarna för den. Det är dessutom väldigt många kreativa människor som bidrar på olika sätt när filmen väl kommer igång. Tillsammans bygger vi något större än en ensam person någonsin skulle kunna göra. I bokens värld, när man både skriver och illustrerar, så är man ju helt själv med allt. Du dras till berättandet, varför då, tror du?– Jag fascineras av människans fantasi – vårt behov av att lyssna på berättelser, läsa historier och se på film. Det finns något i det som tydligen är väldigt viktigt for oss – att uppleva något genom en berättelse som man själv aldrig har varit med om, men anda känner igen. I en riktigt bra berättelse finns något slags känslomässigt facit för vad det är att vara människa. För mig, att själv kunna berätta något som jag fantiserat ihop, och ge min egen infallsvinkel på livet, ger mig en väldig tillfredsställelse. Hur har din uppväxt i olika länder – i Östafrika, Pakistan och Peru – påverkat dig, tror du?– Säkert ganska mycket. Jag fick uppleva många olika kulturer som liten grabb, och fick träffa alla möjliga sorters människor som hade sin unika blick på livet. Mina föräldrar gav mig en skatt i att få växa upp så. Jag är säker på att dessa intryck formade mig och jag insåg tidigt att det fanns alla möjliga sätt att leva på. Då trodde jag att allt flängande kors och tvärs over jorden var helt normalt, att alla barn gjorde ungefär sa. Men så var det visst inte.Känner du dig särskilt svensk?– Både ja och nej. När jag är i Sverige så känner jag mig inte speciellt svensk och har ibland lite svårt att identifiera mig med sånt som är viktigt där. Det känns som man är långt borta ifrån resten av världen. Men jag känner ändå en tillhörighet dit som är svår att förklara. Man vill ju höra hemma någonstans. Då känns det alltid tryggt när man flyger in över Sverige och blickar ut over skogarna och glittret från alla sjöar.Vilka är dina inspirationskällor, vad inspirerar dig? Vilken typ av berättelser?– Oj, allt möjligt. Musik är väldigt viktigt för mig. Jag tror den är den kreativa form som snabbast når ens känslor. Jag ser naturligtvis väldigt mycket film och om det är något som anspelar på stämningar man känner igen så kan det ha en väldig kraft. Det kan vara allt från en hemmagjord kortfilm man hittar på nätet till stora Hollywoodrullar. Resandet betyder också väldigt mycket. Jag söker konstant nya intryck, och de får jag lättast när jag besöker en helt ny plats och träffar nya människor. Jag tror att allt man upplever smyger sig tillbaka in i ens eget berättande. Jag läser så ofta jag hinner och har fastnat for Paul Auster den senaste tiden. Han skriver elegant, nästan surrealistsikt och med ett starkt bildspråk. Jag gillar berättelser där författaren ger en sitt eget unika perspektiv på livet. Vad är det bästa med att ha skrivit och illustrerat sin första helt egna bok?– Känslan av att ha skapat något helt eget från ingenting. Från början fanns den här berättelsen bara i mitt eget huvud och knappt ens det. Bara som flytande aningar, intryck, känslor. Tills den började ta form i meningar och kapitel. Karaktärerna fick liv. Nar jag började skriva så spelades historien upp i mitt sinne och hade förmågan att också teckna ner det jag såg. Jag inser att jag har väldig tur som både kan skriva och teckna. Berättelsen blir min egen från början till slut. Det känns kompromisslöst. På ett bra satt.När Martin Widmark bad dig illustrera hans Tyko Flores-trilogi, hade du själv tänkt (tidigare) på att publicera dina bilder i bokform då?– Nej, egentligen inte. Om det inte skulle ha varit någon form av kompendium med bilder från alla filmer jag har arbetat med. Men det skulle nog de studios som äger filmerna ha svårt att godkänna… Däremot hade jag vid det tillfället skrivit ett antal filmmanus, så när jag arbetade med Martin så började nog tanken växa att jag skulle skriva i bokform själv. Det var också givande att se sina verk i tryckt form som alla som läste fick se. I vanliga fall har det ju bara varit filmskaparna själva som sett det jag skapat. Hur kom du på idén till Ninja Timmy?– Jag var i Peking och föreläste om animation med några andra. En i gänget fyllde år och vi firade med gräddtårta på ett gammalt hustak i gamla Peking. Då smög det fram en liten grå katt över hustaken som absolut ville smaka. Han var lite vild och inte alls intresserad av att bli klappad, utan var helt fokuserad på all grädde som vi åt och som han tyckte han skulle få. Han fick förstås en bit, och när han satt där och smaskade började jag fundera på hur hans liv såg ut i denna vimlande storstad. Vem han hängde med, vad de gjorde tillsammans och… hur han kunde se ut i en ninjadräkt. Dagen efter var vi i en urgammal leksaksaffär där alla leksaker var handgjorda. Samma familj hade ägt den i generationer. Det var lätt att föreställa sig att en del av dem var magiska… Kanske till och med att den lilla grå katten bodde i närheten?Förutom två böcker till i Ninja Timmy-serien, vad har du för drömprojekt?– Jag har några andra berättelser som jag vill sätta på pränt, både for barn och vuxna. Jag skulle också tycka det var väldigt roligt att regissera film, och då helst något som jag själv har skrivit. Framför allt så vill jag skapa i alla möjliga konstformer och inte binda mig vid ett fack där man måste göra samma slags saker om och om igen. Men om jag ska vara helt ärlig så är mitt drömprojekt att låta bygga en egen ubåtsbas – en sån där hemlig en som man ser i Bondfilmerna. Kommer du fortsätta jobba med film?– Absolut. Jag älskar uttrycksformen. Rörlig bild där man kan berätta vilken historia som helst. När jag skriver så ser jag allting spelas upp i huvudet, likt en film. Så för mig är de två konstformerna väldigt lika. Och jag gillar samarbetet med andra kreatörer. Nyligen skaffade du en lägenhet i Stockholm, men halva tiden är du i Los Angeles och andra ställen. Passar det dig att leva på två ställen?– Ja, det gör nog det. Just nu i alla fall. Jag gillar att röra på mig, det blir mindre rutin på det sättet. Klart att det kan vara opraktiskt ibland, men jag får lite panik om jag är på en plats för länge. Jag gillar verkligen Stockholm och min lya där, men projekten i USA är oftast för roliga för att avstå ifrån.Vad är roligast att illustrera?– Jag dras till fantastiska miljöer, platser som inte finns i verkligheten. Och karaktärerna som bor där. Vad de gör, hur de bor och vad som driver dem. Helt enkelt bilder där man har frihet att hitta på och koka ihop en helt ny värld. Men jag gillar också att göra porträtt av människor omkring mig, där det bara handlar om att fånga essensen av en person. Jag har en idé om att göra en bok av dessa, där jag bjuder in vänner på middag och tecknar deras porträtt medan vi pratar om konst, politik, historia eller vad som helst. Det skulle bli ett stycke text och en bild av var och en. Kanske också receptet på vad vi åt och vilket vin vi drack. Boken skulle heta A dinner and a drawing. Vad har varit det roligaste i din karriär?– Det är svårt att välja bland alla projekt, men jag måste nog säga arbetet med den första Narniafilmen. Jag var med hela vägen, ifrån tiden då jag skissade på bilder för att sälja in projektet hos finansiärer, genom hela förproduktionen i Los Angeles och inspelningen i Nya Zeeland, till efterarbetet med de visuella effekterna. Det var väldigt roligt att se allting ta form. En skiss blev (med hjälp av många andra) plötsligt ett filmset befolkat av skådespelare i kostym och hundratals filmarbetare som stod på plats för att ge denna berättelse liv. När jag äntligen avslutade mitt engagemang var det bara klipparen, förutom regissoren själv, som varit med längre än jag. Visst har du en dröm om att ställa ut konst också? Kan det bli av?– Ja, jag vill gärna det. Det gäller bara att finna tid. Jag har länge funderat på att göra stora oljemålningar av Slussen i Stockholm som det nu är en het debatt kring. Själv tycker jag de ska lämna den som den är. Jag målade i olja i många år innan jag jobbade med film. Mest av stadslandskapen i Los Angeles. Bland annat gjorde jag en serie nattmålningar av byggandet av the LA-Metro. Men den här gången vill jag även använda alla mina år i filmens fantasivärld och låta det ingjuta magi och mitt eget synsätt i bilderna. Livsmotto?– Jag brukar ibland säga: ”The biggest crime you can commit against your own life is being boring.” Det är förstås sagt med ett leende... men det ligger nog ändå något i det. Att göra det mesta av sitt liv. Jag gillar också något som Steve Jobs en gång sa: ”Man föds in i och växer upp i ett system där man snabbt lär sig att man inte ska rucka på det för mycket. Man ska gå i skolan, skaffa jobb, familj och vara ”normal”. Den inställningen ändras när man inser en väldigt viktig sak: Att allting man ser omkring sig – uppfinningar, teknologiska underverk, konst, arkitektur, etc – är skapat av människor som inte är smartare än du. Då släpps man fri. Fri att göra något själv som i sin tur kan påverka andra.” Tyckte det var bra sagt. Mitt mål i livet är egentligen att skapa något vackert. Något att lämna efter mig som jag kan peka på och säga: ”Det där gjorde jag, och det är vackert.”Övrigt:Henrik Tamm har gått i Polhemsgymnasiet i Göteborg och studerade 1992-1995 vid Art Center College of Design i Pasadena (Los Angeles), Kalifornien.Henrik har arbetat vid stora amerikanska filmbolag som Dreamworks, med filmerna Shrek, Shrek 2 och Narnia samt Arn här i Sverige. Henrik ritade de första bilderna/animationerna hur filmen skulle gestalta sig utifrån manus. Henrik Tamm debuterade som bokillustratör till Den dansande djävulen av Martin Widmark. Som följts av två böcker till om Tyko Flors äventyr genom tre världar, Fyrtornet i Son-Li och Polyhymnias guld.Henrik skriver själv böcker och filmanus och har en spelfilm på gång. Han målar på sin fritid. Han egna debutbok Ninja Timmy och de stulna skratten kom 2013.