Ondskans vingslag

Anita hukar under Engsgarns krumma tallar. Hukar inför Bengts väldiga nävar medan åren glider henne ur händerna. Själens variga brännsår skaver i bröstet. Precis som ilskan och längtan efter att ha ihjäl gubben en gång för alla. När hon upptäcker vilka hemskheter som försiggår i skuggorna på ön intensifieras den.

De unga konfirmanderna på sommarläger har ingen aning om vad som utspelar sig när skymningen sänker sig över klipporna. De är ännu lyckligt omedvetna om livets alla grymheter. Inte ens prästen märker att tillvaron på ön har kantrat.

Nova njuter av att vara med sina vänner. Eller i alla fall gillar hon att hänga med Molly. Resten bryr hon sig inte om. Hon har viktigare saker att oroa sig för, som att föräldrarna ska skiljas. De andra tänker bara på fulsprit och tabletter. På kvällarna smyger de runt på den karga ön. Så en sen kväll går allt överstyr. Och ingenting blir som Nova har tänkt sig. Absolut ingenting.