Monica Zetterlund

Monica Zetterlund, född Nilsson 20 september 1937 i Hagfors i Värmland, död 12 maj 2005 i Stockholm, begravd 13 oktober 2005 tillsammans med föräldrarna på Hagfors kyrkogård, var en svensk jazzsångerska, revyartist och skådespelare. Hon var dotter till målaren och dragspelaren Bengt "Sik-Bengt" Nilsson född 14 juni 1911, död 2 maj 1995 och Greta (Margareta), född Norén 29 juni 1917, död 27 januari 1995. Som ung flicka skadade Monica Zetterlund ryggen då hon ramlade från en hemmagjord trapets när hon lekte hemma i Hagfors. Först flera år senare upptäcktes det att olyckan gett upphov till skolios, sned ryggrad. Hon låg länge i gipsvagga och måste bära korsett, men vid det laget var skadan obotlig, vilket ledde till att hon under hela livet plågades av svåra ryggbesvär och från 1990-talet blev alltmer invalidiserad. Under den sista tiden av sitt liv var hon rullstolsburen. Efter avslutad folkskola arbetade hon en tid som växeltelefonist på Televerket, innan karriären som underhållare tog fart på allvar. Monica Zetterlund var gift tre gånger: 1955-1958 med Torbjörn Zetterlund, med vilken hon fick dottern Eva-Lena, 1964-1966 med basisten Göran Pettersson samt 1974-83 med basisten Sture Åkerberg. Därefter var hon sambo med fästmannen Magnus Roger. Zetterlund omkom i en brand i sin lägenhet vid Birger Jarlsgatan i Stockholm 12 maj 2005. Monica Zetterlund debuterade i tonåren med faderns orkester i Hagfors, gästuppträdde på Eldfesten i Hagfors med Ib Glindemanns storband 1957 och städslades på stående fot och följde med Glindemann till Köpenhamn, där hon gjorde sina första skivinspelningar 1958. Senare samma år kom hon till Stockholm och sjöng med Arne Domnérus band på Nalen. Två år senare turnerade hon i USA och spelade bland annat in en LP med trumpetaren Thad Jones och tenorsaxofonisten Zoot Sims (som inte utgavs förrän 1996). Zetterlunds debut som kabaréartist var i Klappa din hand på Hamburger Börs 1961, en krogshow av Pär Rådström och Beppe Wolgers. Wolgers kom sedan att skriva många sångtexter åt henne, vanligen amerikanska jazzsånger i svensk gestaltning. Bland dem märks först och främst hennes kanske mest uppskattade insjungning på svenska, "Sakta vi gå genom stan" 1961. Med den och med sånger av Hasseåtage som "Bedårande sommarvals", "Att angöra en brygga" och "Var blev ni av?" visade hon att det var möjligt att sjunga jazz på svenska. Zetterlund gjorde ett mindre antal jazzskivor på engelska. Den mest kända gjordes i samarbete med Bill Evans trio, Waltz for Debby, inspelad i Stockholm 1964. Hon själv och många jazzmusiker håller den för hennes finaste inspelning. Förutom amerikanska låtar ingår jazztolkningar av svenska folkvisor som "Jag vet en dejlig rosa", "Vindarna sucka uti skogarna" och "Endast en gång såg jag den man" (alternativ text till melodin Visa från Utanmyra). Zetterlund fäste större uppmärksamhet vid texten än många jazzsångare, vilket gjorde att hon gärna också sjöng visor och välskriven populärmusik. Hennes konst att ge text och musik en personlig ton, frasering och närvaro utvecklades under 1960-talet och märks i hennes tolkningar av Povel Ramels "Den sista jäntan" 1966, Olle Adolphsons "Trubbel" 1969 och också mer popaktiga låtar som "Gröna små äpplen" (Stikkan Andersons svenska text till "Little Green Apples" som Bobby Goldsboro sjöng i original). Hon deltog i svenska Melodifestivalen 1962 och 1972 och vann tävlingen 1963 med sången "En gång i Stockholm", som blev väl ihågkommen hemma men kammade noll i den internationella finalen. Zetterlund föredrog att sjunga nyskrivna sånger framför så kallade standards, gärna sådana där hon fick vara både skådespelare och jazzsångare: förutom de ovannämnda särskilt texter av Tage Danielsson, till exempel dem han skrev till Blossom Dearies musik: ”Hej man”, ”På lyckans smala hav”, ”Du som stack” och ”Så skuggar jag dej”, som hon sjöng in med Lasse Bagges orkester 1975. Samarbetet med Hasseåtage gjorde Zetterlund till skådespelare. Hon spelade med i de flesta av AB Svenska Ords revyer från Gröna Hund 1962 till Svea Hund på Göta Lejon 1976 liksom filmerna Svenska bilder 1964, Att angöra en brygga 1965 och Äppelkriget 1971. 1964 debuterade hon vid talteatern med rollen som Krog-Jenny i Tolvskillingsoperan på Stockholms stadsteater. Verkligt folkkär blev hon när hon spelade pigan Malin i folklustspelet Söderkåkar i tv 1970 och strax därpå sockenhoran Ulrika i filmerna Utvandrarna och Nybyggarna, hennes mest ihågkomna rollprestation, för vilken hon fick en guldbagge. Därefter har hon gjort roller i bl.a. filmen Rännstensungar 1974, tv-serien Katitzi 1979 och Solveig Ternströms tv-serie Morsarvet 1993. 1991 samarbetade Zetterlund med yngre musiker som Mikael Wiehe och Peter R. Ericson med albumet Varsamt och sången "Under vinrankan", som blev hennes karriärs största framgång räknat i topplistor och skivförsäljning. På senare år fann hon en bra låtskrivare i Jan Sigurd. Samarbetet resulterade i skivan "Det finns dagar" och en gemensam turné 1997, som blev hennes sista. Trots mångsidig verksamhet inom film och teater är det som en av Sveriges främsta jazzsångare man oftast talar om Monica Zetterlund. Hon har turnerat, gett konserter och uppträtt på jazzklubbar och musikfestivaler, på 1970- och 1980-talen oftast tillsammans med Lasse Bagge (piano), Sture Åkerberg (bas) och Johan Dielemans (trummor). Hennes insatser som sångare brukar jämföras med Billie Holiday, Sarah Vaughan, Peggy Lee och Ella Fitzgerald. Hon samarbetade med amerikaner inom jazzen, exempelvis Louis Armstrong, Bill Evans, Stan Getz och Quincy Jones. Med svenska jazzmusiker samarbetade hon också, till exempel Bo Nilsson, Georg Riedel, Lars Färnlöf, Jan Johansson och Arne Domnérus. Monica Zetterlund kallades jazzsångare också när hon inte sjöng den klassiska amerikanska jazzrepertoaren. Man kan fråga sig vari det unikt jazzmässiga hos henne låg. Jan Sigurd svarar: "Hon hade en otroligt personlig och rik röst. Och sen tycker jag att hennes frasering var outstanding. Hon berättade för mig då att hemligheten bakom min frasering, sa hon, det är att inte rytmisera som kompet. Och när då melodin ligger som en enslig fågel långt ovanför trafiken så uppstår det nåt slags spänning mellan melodin och kompet. Och det är det som är hennes speciella magi. Det är det som gör svänget. Och det svängde väldigt mycket om henne." (Jan Sigurd i radioprogrammet Casino 26 mars 2006) Monica Zetterlund porträtterades i en tv-film av Tom Alandh 1989, Underbart är kort. Med hans hjälp skrev hon sedan en utlämnande självbiografi, Hågkomster ur ett dåligt minne, utgiven på Norstedts förlag 1992 (senare även publicerad som Månpocket). Hon beskrivs ofta med den karakteristik Tage Danielsson gjorde av henne som "ett lingonris som satts i cocktailglas". Ingen tycks ha funnit en bättre sammanfattning av Zetterlunds förening av jazzrytm, folklighet, humor och allvar än den Danielsson gjorde i strofen:En nattklubbsdrottning doftande av logar. Ett lingonris som satts i cocktailglas. En blond negress från Värmlands huldraskogar. Monica Zetterlund. En jazzpaschas, en sång som hejdar sej, till hälften hunnen, och drar den där när Fröding satt på dass. En väv av guldbrokad och vadmal spunnen. Men märk det vemodsdraget över munnen: ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz. (ur dikten "Det eviga", Samlade dikter 1967–1967) En park i Sibirien i Vasastaden i Stockholm bär hennes namn, se Monica Zetterlunds park. Utmärkelser