Ett ensamstående diktjag i medelåldern rör sig i ett kustlandskap där hon iakttar tidens inre och yttre förlopp och gradvis sammansmälter med naturen. Begäret är starkt efter en passion som en väg ut ur ensamheten. I staden, där hon tidvis vistas, luckras gränsen mellan det organiska och det urbana upp, allt medan omänskligheter pågår runtom i världen. Med poetens särskilda perception fångar Pamela Jaskoviak vardagens detaljer ur nya synvinklar, där de framträder mystiskt skimrande. Rubedo hänvisar till den röda slutfasen inom alkemin, där kropp och ande blir ett eller, om man så vill, där guldet framkallas.
