Gunnar Ekelöf
Bengt Gunnar Ekelöf, född 15 september 1907 i Stockholm, död 16 mars 1968 i Sigtuna i Stockholms län, var en svensk författare, poet och översättare. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1958.
Gunnar Ekelöf var son till Johan Gerard Ekelöf (1866-1916) och Valborg Charlotta von Hedenberg (1881-1961) från Ytterhiske i Umeå. Under sin barndom bodde Ekelöf i Stockholm. Fadern hade varit fondmäklare och modern var adlig. Det fanns ekonomiskt utrymme att låta Gunnar Ekelöf studera i London. Trots de gynnsamma ekonomiska villkoren kom Ekelöf senare att ge en mörk bild av sin barndom. Hans far blev, på grund av syfilis, psykiskt sjuk och avled 1916. Ekelöf har skildrat detta i sin prosatext "Ett fotografi".
Ekelöf levde som ung som rentier, men förlorade vid Kreugerkraschen 1932 en stor del av sin förmögenhet. Innan dess hade han hunnit debutera i tidskriften Spektrum 1931, där han snart kom att ingå i redaktionen.
År 1932 debuterade Ekelöf i bokform med sent på jorden, också den utgiven av förlaget Spektrum. En stor del av samlingen hade skapats när Ekelöf 1929-30 befann sig i Paris. Boken fick ett negativt bemötande av ledande kritiker som Sten Selander, Georg Svensson och Anders Österling. Senare skulle inte minst Ekelöf själv tala om dess centrala betydelse i hans produktion. När Ekelöf skrev sent på jorden var han influerad av Igor Stravinskijs "Våroffer", liksom av den franske surrealisten Robert Desnos. Ekelöf skulle introduktera Desnos, liksom andra franska surrealister. Han kom dock snart att distansera sig från surrealismen, och understryka att han själv inte tillhörde strömningen.
Ekelöfs följande diktsamlingar - Dedikation (1934), Sorgen och stjärnan (1936) och Köp den blindes sång (1938) - fick ett bättre bemötande av kritikerna. Men Ekelöf skulle själv senare uppleva dem som oäkta.
Genombrottet kom 1941 med diktsamlingen Färjesång, som brukar räknas till den svenska litteraturens främsta verk. Det är en granskning av människolivets viktigaste aspekter ("jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika"). Samlingen markerar en ny period i skrivandet, mer intellektuellt och resonerande. I Färjesång ingår diktsviten "Tag och skriv", den korta men centrala "Jag tror på den ensamma människan", liksom en av hans mest lästa dikter: "Eufori". Non Serviam är Ekelöfs mest samhällskritiska samling, den innehåller bland annat dikten "Till de folkhemske". Också titeldikten markerar Ekelöf sitt outsiderskap och sin vantrivsel i samtiden.
Absurdism och groteskerier når en höjdpunkt i Strountes (1955), men genomsyrar hela författarskapet. Samlingarna Opus Incertum (1959) och En natt i Otočac (1961) präglas av samma estetik eller "anti-poesi" som Strountes. Med den märkliga En Mölna-elegi (1960) tänjs genre- och språkgränserna. I ett enda kort ögonblick upplever huvudpersonen äldre epoker. I dikten finns långa citat av bland andra Edith Södergran och Emanuel Swedenborg. Ekelöf hade arbetat på verket ända sedan 1930-talet. 1962 gav han ut sent på jorden i en ny upplaga, där många tidigare opublicerade dikter från tiden för debuten också ingick. Därigenom markerade Ekelöf kontinuiteten i författarskapet.
Den sista fasen av diktandet är under stark påverkan av Ekelöfs intresse för Orienten och bysantinsk historia. Den innefattar tre samlingar som ibland kallas för "díwán-trilogin", Diwan över fursten av Emghion (1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967).
Det är inte enbart som poet i klassisk mening som Ekelöf är ihågkommen, utan kanske i än högre grad för den livsfilosofi och de personliga ställningstagandena som hans dikter uttrycker.
Ekelöf var inte bara en stor poet utan också en framstående prosaist. Det märktes i hans omfattande litteratur- och konstkritik, i hans essäsamling Blandade kort (1957) och, inte minst, i de två samlingarna av "småprosa", Promenader (1941) och Utflykter (1947). I den senare boken finns den självbiografiska texten "En outsiders väg", som en del bedömare menar vara en nyckeltext för att förstå Ekelöf. Under de senaste åren har Ekelöfs recensioner från Bonniers litterära magasin och Dagens Nyheter blivit utgivna i bokform, liksom hans krönikor i Svenska familjetidningen. Det har ytterligare understrukit hans betydelse som prosaist.
1952 tilldelades Ekelöf Frödingstipendiet. 1958 övertog han stol 18 efter Bertil Malmberg vid Svenska akademien - en utnämning som beredde honom mycken vånda.
Ekelöf var även en flitig översättare, och introducerade flera poeter för den svenska läsekretsen, till exempel Arthur Rimbaud. Dessa finns jämte hans egna skrifter i Samlade skrifter (Bonniers förlag) av Reidar Ekner.
Ekelöf räknas av många som en av Sveriges mest betydande poeter och en av de viktigare kulturpersonligheterna i sin samtid. Han är översatt till flera språk. Olof Lagercrantz biografi "Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma" (1994) är en av den senare tidens mest omtalade författarbiografier.
En omstridd fråga är vilka som varit Ekelöfs största inspirationskällor. Litteraturvetare har ofta pekat ut författare som Arthur Rimbaud, Edith Södergran och T.S. Eliot. Ekelöf själv förnekade dock med emfas att han skulle vara nämnvärt påverkad av Eliot.
1989 bildades Gunnar Ekelöf-sällskapet för att främja intresset för Ekelöfs diktning.
Priser och utmärkelser Tidningen VI:s litteraturpris 1949 De Nios stora pris 1951 Gustaf Fröding-stipendiet 1952 Bellmanpriset 1953 Litteraturfrämjandets stora pris 1957 Hedersdoktor i Uppsala 1958 Bellmanpriset 1961 Nordiska rådets litteraturpris 1966 (för, Diwan över fursten av Emgión) Bellmanpriset 1967
Läs mer