Och så levde de lyckliga i alla sina dagar...
Men jag levde inte lycklig i alla mina dagar. Inte alls.
Efter åtta års äktenskap i det gula huset med blommiga gardiner bor jag med min sexåriga dotter Febe i en liten etta med kokvrå inne i Stockholm. Jag ser ut över gårdens spruckna asfalt och undrar hur jag hamnade här.
Jag är ju ändå samlevnadsexpert.
På dagarna skriver jag de klokaste kolumnerna för en veckotidning. Jag skriver om hur kärleken ska hålla och hur man löser konflikter på ett förnuftigt och genomtänkt vis.
Sedan gråter jag en skvätt och går på krogen för att leta efter Prins Hatt under jorden.
Utan vidare framgång.
– Mamma, varför måste du träffa så många killar? säger Febe. Räcker det inte med en?
Vad svarar en god mor på det? Att jag är inne i min andra tonårsperiod och att den tycks ändlöst lång?
– Juliette, kom det förbi en minigris skulle du väl bli kär i den också, säger min väninna Cynthia rått.
Cynthia är en solitär, en kvinna som reder sig själv och inte lägger sig under någon.
Det gör jag.
Fräck. Svart. Dräpande. Journalisten Åsa Mattssons roman bränner i sin aktualitet och förlöser i sitt skratt. En underhållande men samtidigt tragisk berättelse.
