Elisabeth Rynells förra roman, Hohaj, blev hennes stora publikgenombrott: en gripande kĂ€rleksroman och en ömsint och poetisk skildring av mĂ€nniskor och landskap. Det finns beröringar mellan den och Till Mervas; en Ă€r det gĂ„tfulla och mĂ€rkliga ortsnamnet i titeln. OcksĂ„ Mervas visar sig vara en plats lĂ„ngt uppe i norr, men berĂ€ttelsen börjar nĂ„gon helt annanstans. Den börjar med att det kommer ett brev frĂ„n detta Mervas, ett stĂ€lle som mottagaren aldrig hört talas om. Den som fĂ„r brevet Ă€r den medelĂ„lders Marta, en kvinna som lĂ€nge levt ensam och isolerad. De korta raderna Ă€r skrivna av Kostis, hennes ungdoms Ă€lskade, som hon inte haft kontakt med pĂ„ tjugo Ă„r. Meddelandet blir för Marta som ett rop tvĂ€rs genom Ă„ren, en stark vind som skakar om henne och vĂ€cker en outhĂ€rdlig sorg över allt som gĂ„tt förlorat, allt som gĂ„tt fel i hennes liv. Marta har gömt sig för allt detta, men brevet frĂ„n Kosti fĂ„r henne att ge sig in i livet igen, att möta skammen och smĂ€rtan i det som varit. I minnesĂ„terblickar berĂ€ttas om hennes uppvĂ€xt i en familj som terroriseras av en vĂ„ldsam far, om hennes kĂ€rleksförhĂ„llande med Kostis som bryts plötsligt och drastiskt och om de obeskrivligt svĂ„ra Ă„r hon gĂ„r till mötes dĂ„ hon blivit ensamstĂ„ende mor till ett skadat barn. Det Ă€r en pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt mörk berĂ€ttelse â Marta ser sitt förfluta som en stad försĂ€nkt i mörker och tystnad, och i det mörkret finns vidunder, vĂ„ld, raseri. Men nĂ€r hon fĂ„tt Kostis brev slĂ„s hon av tanken att ljus kanske kan blĂ„sa in i staden, "en vind av ljus". Och trots allt det svĂ„ra Ă€r det en ljus ton som bĂ€r romanen, en ton av förtröstan och vilja till liv. Marta ger sig sĂ„ smĂ„ningom av till Mervas, och pĂ„ vĂ€gen dit möter hon ett par mĂ€nniskor som blir som sagans hjĂ€lpare för henne. Och hon möter ett landskap. Inte minst skildringen av hennes upplevelser dĂ€r har ett skimmer och en nĂ€rvaro som drabbar lĂ€saren med samma styrka som Hohaj gjorde.