I Eva Runefelts poesi är stillheten en trakt. Hennes nya diktsamling ”Ur världen” kretsar kring det vardagligt levande – skiljt från de döda på ett sorgset men inte uppgivet sätt. Med känslig tydlighet skriver Runefelt fram en tillvaro som är lättigenkännlig men samtidigt helt ny, en tillvaro där gränserna upplöses och där syltburken i jordkällaren är lika full av liv som sädesärlan med sin vippande stjärt.
Kan du återuppstå om jag andas
på det du skrev före döden?
Dessa simpla silhuetter, överstrukna,
utbytta, stadigt stående, hur
låter jag när du läser mig?
