I sin roman Utanför allt vänder lisabeth Lindfors blicken mot framtiden. Utanför allt är en dystopi som utspelar sig i ett totalitärt samhälle. Filmregissören Elma Oter lever gömd i en nergången betongförort. Hon har förlorat kontakten med sin dotter och när hon en dag erbjuds att få brev utsmugglade tar hon risken, trots att hon därigenom utsätter sig för livsfara. Att det hon skriver dessutom kommer att spela en avgörande roll för den spirande motståndsrörelsen, anar hon inte. Boken är ett växelspel mellan Elmas längtansfyllda och varma men en aning friserade brev till dottern, och hennes naknare dagboksanteckningar. Utanför allt formar sig till en sällsam och stark läsupplevelse om kärlek, längtan och svek.Elisabeth Lindfors, född 1948, debuterade 2004 med den uppmärksammade Hon hette Agnes, en rörande och upprörande berättelse om ett kvinnoöde under folkhemmets glansdagar
Utanför allt
Andra har också läst
Hoppa över listanBarnhusbarnen
Lisbeth Larsson
bookThe Greater Inclination
Edith Wharton
bookSöndagseftermiddag
Elizabeth Bowen
bookVid squaren
Elizabeth Bowen
bookRoger Fry: a biography by Virginia Woolf
Virginia Woolf
bookThe Complete Common Reader: First & Second Series (1925 & 1935)
Virginia Woolf
bookJacob's Room
Virginia Woolf
bookNews from Nowhere by William Morris - Delphi Classics (Illustrated)
William Morris
bookAldrig mer tillbaka
Heidi von Born
bookSkärgårdsturnén
Ylva Eggehorn
bookThe Reminders
Val Emmich
audiobookPorträttet
Nikolaj Gogol
book
- 3 böcker
Elisabeth Lindfors
Elisabeth Lindfors är född 1948 i Umeå, uppvuxen i Östersund och numera bosatt i Stockholm och på Österlen. Hon har arbetat som informations-/marknadschef vid Upsala stadsteater, Statens historiska museer och Stockholms stadsteater. Elisabeth Lindfors debuterade 2004 med Hon hette Agnes, året därpå utkom hennes andra roman Utanför allt och 2007 hennes tredje: Farväl till Agnes. "Redan i gymnasiet, ja kanske rent av tidigare eftersom jag var en brådmogen 'bokslukare', påstod jag att jag skulle bli författare. Jag läste Olle Hedberg, Vilhelm Moberg, P A Fogelström och många andra. Men det skulle ta fyrtio år innan jag tog mig själv på allvar. Det var förmodligen påverkan hemifrån, den att man i första hand måste säkra sin försörjning, som hejdade mig. Men som marknads- och informationschef, först på Uppsala-Gävle stadsteater och sedan på Stockholm stadsteater, befann jag mig ändå i trettio års tid bland skapande människor. För mitt skrivande var åren i teaterns värld lärdomsår och betydligt viktigare än all annan utbildning. Hur många teaterföreställningar har jag inte sett? Hur många repetitioner har jag inte följt? Hur många pjäsmanus har jag inte läst? Teatern sitter i ryggmärgen och när jag skriver ser jag för det mesta berättelsen i form av bilder och scener. Tiden gick, jag var länge ensam försörjare till min dotter, inte vågade jag bryta upp då. Jag skrev naturligtvis även på den tiden, mellan jobb, barn, förhållanden och så småningom föräldravård. Det som var själva livet. Det jag skrev gömde jag för mig själv, som en hemlig spritflaska eller en dito burk valium.Först när min dotter hade flyttat hemifrån och min far hade gått bort vågade jag säga upp mig från det fasta jobbet. Jag älskade min far, men när han levde satt hans förväntningar på min axel och viskade varningsord. Kanske var pappas krav bara inbillning eller rent av en ursäkt? Till sist lyckades jag i alla fall göra mig fri från dem och avstod från en krävande men rolig arbetsmiljö. Jag startade ett nytt liv, det som berättare.Vid femtiofem års ålder debuterade jag alltså som författare med romanen om Agnes Forsö (Hon hette Agnes, 2004). När manuset var klart och boken så småningom tryckt trodde jag mig vara färdig med familjen Forsö. Efter ett antal biblioteks- och bokhandelsbesök, när jag fick tillfälle att möta mina läsare, möttes jag ofta av frågan om en fortsättning och så småningom mognade beslutet att skriva om familjens överhuvud, Knut Forsö. Jag ville tränga in i hans värld. Hur tänkte och hur kände han, denne pragmatiske framåtsträvare?Dessutom kände jag lust att fortsätta utforskningen av medelklassen, dess ordning och oro och hemliga skampålar, alltså min egen uppväxtmiljö ... den med rädslan, den förhärskande skrajsenheten. Den samhällsklass som numera är nästan allenarådande i vårt samhälle; konsumerande, skuldsatt och ofri. Farväl till Agnes utspelas under ett dygn med början den 14 september 2001, tre dagar efter katastrofen i New York och dagen då Knut och Agnes firar sitt diamantbröllop, ett dygn ingen i familjen Forsö kommer att glömma. 'Varje dag de senaste åren har han förlorat någonting. Små saker som han nätt och jämnt minns längre och stora saker som har varit avgörande i hans liv. Han har tagit avsked av bekanta som avlidit och syskon som har gått hädan. Han har lämnat seglingen och flugfisket bakom sig. Arbetet och makten har han för länge sedan mist. Kraften har sinat. Efter åratal av misstroende har han tagit ett smärtsamt och segdraget farväl, först av tron på folkhemmet och sedan av tron på folkrörelsen, eller om det var tvärtom.Det är snart bara Agnes kvar. Hennes minnesförmåga har han sagt adjö till. Även om han ibland hoppas på ett återseende.'"Elisabeth Lindfors i augusti 2007 Elisabeth Lindfors är född 1948 i Umeå, uppvuxen i Östersund och numera bosatt i Stockholm och på Österlen. Hon har arbetat som informations-/marknadschef vid Upsala stadsteater, Statens historiska museer och Stockholms stadsteater. Elisabeth Lindfors debuterade 2004 med Hon hette Agnes, året därpå utkom hennes andra roman Utanför allt och 2007 hennes tredje: Farväl till Agnes. "Redan i gymnasiet, ja kanske rent av tidigare eftersom jag var en brådmogen 'bokslukare', påstod jag att jag skulle bli författare. Jag läste Olle Hedberg, Vilhelm Moberg, P A Fogelström och många andra. Men det skulle ta fyrtio år innan jag tog mig själv på allvar. Det var förmodligen påverkan hemifrån, den att man i första hand måste säkra sin försörjning, som hejdade mig. Men som marknads- och informationschef, först på Uppsala-Gävle stadsteater och sedan på Stockholm stadsteater, befann jag mig ändå i trettio års tid bland skapande människor. För mitt skrivande var åren i teaterns värld lärdomsår och betydligt viktigare än all annan utbildning. Hur många teaterföreställningar har jag inte sett? Hur många repetitioner har jag inte följt? Hur många pjäsmanus har jag inte läst? Teatern sitter i ryggmärgen och när jag skriver ser jag för det mesta berättelsen i form av bilder och scener. Tiden gick, jag var länge ensam försörjare till min dotter, inte vågade jag bryta upp då. Jag skrev naturligtvis även på den tiden, mellan jobb, barn, förhållanden och så småningom föräldravård. Det som var själva livet. Det jag skrev gömde jag för mig själv, som en hemlig spritflaska eller en dito burk valium.Först när min dotter hade flyttat hemifrån och min far hade gått bort vågade jag säga upp mig från det fasta jobbet. Jag älskade min far, men när han levde satt hans förväntningar på min axel och viskade varningsord. Kanske var pappas krav bara inbillning eller rent av en ursäkt? Till sist lyckades jag i alla fall göra mig fri från dem och avstod från en krävande men rolig arbetsmiljö. Jag startade ett nytt liv, det som berättare.Vid femtiofem års ålder debuterade jag alltså som författare med romanen om Agnes Forsö (Hon hette Agnes, 2004). När manuset var klart och boken så småningom tryckt trodde jag mig vara färdig med familjen Forsö. Efter ett antal biblioteks- och bokhandelsbesök, när jag fick tillfälle att möta mina läsare, möttes jag ofta av frågan om en fortsättning och så småningom mognade beslutet att skriva om familjens överhuvud, Knut Forsö. Jag ville tränga in i hans värld. Hur tänkte och hur kände han, denne pragmatiske framåtsträvare?Dessutom kände jag lust att fortsätta utforskningen av medelklassen, dess ordning och oro och hemliga skampålar, alltså min egen uppväxtmiljö ... den med rädslan, den förhärskande skrajsenheten. Den samhällsklass som numera är nästan allenarådande i vårt samhälle; konsumerande, skuldsatt och ofri. Farväl till Agnes utspelas under ett dygn med början den 14 september 2001, tre dagar efter katastrofen i New York och dagen då Knut och Agnes firar sitt diamantbröllop, ett dygn ingen i familjen Forsö kommer att glömma. 'Varje dag de senaste åren har han förlorat någonting. Små saker som han nätt och jämnt minns längre och stora saker som har varit avgörande i hans liv. Han har tagit avsked av bekanta som avlidit och syskon som har gått hädan. Han har lämnat seglingen och flugfisket bakom sig. Arbetet och makten har han för länge sedan mist. Kraften har sinat. Efter åratal av misstroende har han tagit ett smärtsamt och segdraget farväl, först av tron på folkhemmet och sedan av tron på folkrörelsen, eller om det var tvärtom.Det är snart bara Agnes kvar. Hennes minnesförmåga har han sagt adjö till. Även om han ibland hoppas på ett återseende.'"Elisabeth Lindfors i augusti 2007
Läs mer