Utanför tiden handlar om en ung man, gymnasist i Munksnäs svenska samskola, som läser Marx på lektionerna. Efter Marx följde poeter som Peter Sandelin, Gunnar Björling, Tomas Tranströmer och de japanska haikudiktarna.
För Michel Ekman har litteraturen varit arbete och levebröd i tjugofem år. Som forskare och kritiker har läsandet varit övervägande professionellt. Ändå består ungdomsårens insikt om att förhållandet till litteraturen, liksom till all konst, är personligt och existentiellt. Böcker måste beröra för att engagera.
Den första essän handlar om att erövra en ny konstgenre – filmen, exemplifierad av den franske regissören Eric Rohmer. En essä handlar om kritikeruppdraget: från att recensera pekböcker för de allra minsta till att höra till kritikerkåren vid Svenska Dagbladet.
I den sista essän Tre romaner visar Ekman hur romanerna Stäppvargen av Herman Hesse, Stiller av Max Frisch samt Krig och fred av Leo Tolstoj hade stor betydelse under tre kritiska livsskeden. I Stäppvargen fann han över en natt en ny världsförklaring efter Marx. Stiller ställde frågor om identitet, kärlek och äktenskap. Det episka flödet i Krig och fred visade än en gång att litteraturen aldrig överger en – inte ens när man ställs inför sin fars dödsbädd.
