Suckar, suckar äro Elementet,
I vars sköte Demiurgen andas.
Så inleds Erik Johan Stagnelius sena dikt ”Suckarnes Mystär”, den mäktigaste gestaltningen av melankolin som allomfattande Weltschmerz i svensk litteratur. Men vad betyder dessa suckar, där allt i skapelsen har sin boning, och vilken roll har de i författarskapet?