Johan Ludvig Runeberg

Johan Ludvig Runeberg, född 5 februari 1804 i Jakobstad, Finland, död 6 maj 1877 i Borgå, var en finlandssvensk författare och poet och Finlands nationalskald. J.L. Runeberg var son till sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg och Anna Maria Malm. Hans far var under många år svårt sjuk. Gift 1831 med sin syssling Fredrika Tengström. Paret fick åtta barn, av vilka sex överlevde barnaåren: J.L. Runeberg diktade på svenska och hans verk översattes till finska och många andra språk. Hans mor var känd för ett glatt humör, en stor förmåga att berätta släkthistorier och en god sångröst. Hon lärde sonen en del av dåtidens visor. Faderns större bildning och strängare tukt hade mindre inverkan för de långa sjöfärdernas skull, dock skall han, enligt skaldens egen uppgift, med allvar ha följt hans första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Sin skolgång började Runeberg i en vindskammare hos en gammal gumma, vilken härstammade från Stockholm, som kunde lära honom att läsa svenska rent innantill. Då föräldrarna var i mindre goda omständigheter, erbjöd sig en farbror, som var tullförvaltare i Uleåborg, att uppfostra den åttaåriga pojken. Vid sin farbrors död 1815 måste han återvända till det torftiga fädernehemmet, men kunde genom några deltagande vänners understöd börja i Vasa trivialskola. Runeberg hyste ett intresse för friluftliv och brukade jaga genom att gillra snaror, men även andra nöjen roade man sig med i hans kamratkrets; till ackompanjemang av en fiol sjöng man Bellman, vars ”Fredmans epistlar” och till en god del även ”Fredmans sånger” Runebreg lärde sig utantill; man spelade komedi och läste högt ur Kellgrens, Leopolds och Lidners dikter. Redan här väcktes hos honom intresset för poetisk litteratur och böjelse att själv skriva vers, varvid Choraeus och Franzén blev hans första förebild. Från Runebergs tidiga diktning under sin skoltid finns inget säkert daterat exemplar bevarat. ”När mina första lekar med poesien börjades, erinrar jag mig icke. Under min skoltid hade jag skrivit små lyriska stycken. Tegnér, Atterbom och hela den nya skolan lärde jag känna först vid universitetet, ett bevis på huru litet bekant med litteraturen den omgivning var, inom vilken jag förlevde mina första aderton år…”— Runeberg om sina tidiga litterära försök Från Vasa flyttade han 1822 till Åbo där han i oktober samma år blev student vid Kejserliga akademien. Under flitiga studier och genom att offra en dryg del av sin tid åt andras undervisning tog han en filosofie magisterexamen. Kort efter det han blivit promoverad i Åbo 1827, brann staden ned till grunden, vilket föranledde universitetets förflyttning till Helsingfors, där det åter öppnades 1828. Redan året förut hade Runeberg diktat sitt första större poem, Elgskyttarne. År 1830 förordnades han till docent i vältalighet samt erhöll en amanuensbefattning vid akademiska konsistorium i Helsingfors. I Finlands huvudstad tillbringade han de följande sju åren där han i det litterära Lördagssällskapet lärde känna akademiker som Cygnaeus, Nervander, Rein, Snellman, Lönnrot, Castrén med flera. År 1831 gifte Runeberg sig med Fredrika Tengström, sedan han kort förut tillsammans med några yngre akademiker grundat ett privatlyceum, som han sedan ansvarade för i fem och ett halvt år. Hans ekonomiska villkor var på grund av flera omständigheter så knappa, att han måste se sig om efter någon ytterligare inkomstkälla. Därför började han 1832, inte enbart för inkomstens skull, utge Helsingfors morgonblad, ett litterärt halvveckoblad, vars utgivande han ansvarade för till april 1837, och där han fyllde utrymmet med kritiska skärskådningar av samtidens framstående svenska litteratur. Under tiden skrev han åtskilliga alster, som visade på en gradvis utveckling av hans poesi. 1837 sökte och fick han lektoratet i latinska språket vid Borgå gymnasium, (1842 utbytt mot det i grekiskan). Han prästvigdes 1838 samt fick sex år senare professors titel. Då denna tjänst i följd av 1856 års skolreform indrogs, sökte och fick han 1857 avsked från densamma med bibehållande av löneförmånerna. Samma år blev han teologie doktor. År 1830 utkom första samlingen av Runebergs dikter, och året därefter gav Svenska akademien skalden sitt andra pris för dikten Graven i Perrho. De första dikter, Runeberg offentliggjorde, var övervägande lyriska; i diktcykeln Idyll och epigram, som kan sägas stå på gränsen mellan lyrik och epos, låter han emellertid ana, vad han skulle bli som episk skald, och snart framträdde han som sådan i de natursanna, folkmässiga och hjärtligt naiva idyllerna Hanna, Elgskyttarna och Julkvällen. Senare utgav han Nadeschda, i vilken han på grundvalen av en rysk folksaga skildrar kärlekens varma låga; Kung Fjalar, ett storslaget fornnordiskt ämne; Fänrik Ståls Sägner, ett nationellt epos i romansform. Han framträdde även som psalmförfattare. Sedan ungdomen var han en stor älskare av jakt och fiske. På en jaktfärd 1863 drabbades Runeberg av ett slaganfall, som gjorde honom oförmögen till kroppsligt arbete, trots det bibehöll han själens krafter tämligen oförminskade. Han plågades av sjukdomen men levde i övrigt ett stilla och fridfyllt liv i sitt hem, vilket hade blivit skänkt till honom av det finska folket. Han avled i Borgå den 6 maj 1877