Var och en för sig

Jens Ganman

Jens Ganman är musiker och frilansjournalist med ett förflutet på P3 och SVT. Hans debutroman Mess väckte stor uppmärksamhet och har sålts som option till film.Författaren om Mess: En hämmad snobb Det finns en scen i Raka spåret till Chicago där Steve Martin och John Candy hamnar bredvid varandra på ett flygplan. John Candy är handelsresande i duschdraperiringar, Steve Martin välbetald marknadsanalytiker och det enda de har gemensamt är att de försöker ta sig hem till Chicago för att fira Thanksgiving. Efter en stunds påfrestande pladder om ingenting tar John Candy av sig skorna eftersom han är trött i fötterna och behöver koppla av. Han tar av sig strumporna också, stönar vällustigt och fäktar med dem – lite respektlöst men helt oavsiktligt – i sin bänkgrannes ansikte. Steve Martin försöker hålla god min eftersom han är en man som sätter självbehärskning högt, men för en sekund brister det och man ser hur en mordisk ilska bubblar upp i honom, och om det inte vore ett sånt uppenbart brott mot konvenansen skulle han slita ifrån John Candy en av de där svettiga strumporna och strypa honom med den. Jag tror jag kan se den där sekvensen hur många gånger som helst. Inte bara för att den är så bra spelad, utan för att jag kan identifiera mig med Steve Martins tillknäppta, lite hämmade snobb som ALDRIG skulle ta av sig strumporna på ett flygplan. Än mindre vifta med dem i ansiktet på sin bänkgranne. Och med tiden har jag insett vad det beror på. Det beror på att jag ÄR en hämmad snobb. Jag SKULLE vilja vara som John Candy – en gladlynt, opretentiös kluns som har förmågan att skratta åt allt och alla – inklusive mig själv. Men det är jag inte. Jag är en tristpelle. En självupptagen tristpelle. Som har försökt sig på att skriva en rolig bok. Och det låter inte som nån direkt lysande kombination – jag vet – men det är en kärleksroman också. Och ett förtäckt angrepp på det moderna tekniksamhället (vilket, vid närmare eftertanke, kanske inte HELLER inte är nån lysande kombination). Å andra sidan vet alla som nångång varit kära att kärlek kan få vanligtvis sunda människor att agera som totala dårhushjon och göra ... tja, ganska komiska saker. Och att möjligheten till förvecklingar och missförstånd aldrig varit så stora som idag. Det kanske är en tragedi jag har skrivit? Jag är inte säker. Jag vet bara att många av mina egna favoritkomedier i grund och botten ÄR tragedier – Slakthus 5, Dumskallarnas sammansvärjning, Daisy Fay och mirakelmannen, Slagskott, Mikrofonkåt, Rysk räka, En bön för Owen Meany, Blues Brothers, Florida Roadkill ... och att det inte finns nåt tristare än människor som inte kan skratta åt eländet. Livet alltså, och ... ... nu har jag helt uppenbart målat in mig i ett hörn. Utan en aning om hur jag ska lyckas avrunda det här och fortfarande framstå som bildad och spirituell – som en som tänker först och skriver sen. Så jag säger som en av mina favoritförfattare, Tim Dorsey, brukar säga: ”Be careful folks – it’s stupid out there ...” För det är det. Jens Ganman är musiker och frilansjournalist med ett förflutet på P3 och SVT. Hans debutroman Mess väckte stor uppmärksamhet och har sålts som option till film.Författaren om Mess: En hämmad snobb Det finns en scen i Raka spåret till Chicago där Steve Martin och John Candy hamnar bredvid varandra på ett flygplan. John Candy är handelsresande i duschdraperiringar, Steve Martin välbetald marknadsanalytiker och det enda de har gemensamt är att de försöker ta sig hem till Chicago för att fira Thanksgiving. Efter en stunds påfrestande pladder om ingenting tar John Candy av sig skorna eftersom han är trött i fötterna och behöver koppla av. Han tar av sig strumporna också, stönar vällustigt och fäktar med dem – lite respektlöst men helt oavsiktligt – i sin bänkgrannes ansikte. Steve Martin försöker hålla god min eftersom han är en man som sätter självbehärskning högt, men för en sekund brister det och man ser hur en mordisk ilska bubblar upp i honom, och om det inte vore ett sånt uppenbart brott mot konvenansen skulle han slita ifrån John Candy en av de där svettiga strumporna och strypa honom med den. Jag tror jag kan se den där sekvensen hur många gånger som helst. Inte bara för att den är så bra spelad, utan för att jag kan identifiera mig med Steve Martins tillknäppta, lite hämmade snobb som ALDRIG skulle ta av sig strumporna på ett flygplan. Än mindre vifta med dem i ansiktet på sin bänkgranne. Och med tiden har jag insett vad det beror på. Det beror på att jag ÄR en hämmad snobb. Jag SKULLE vilja vara som John Candy – en gladlynt, opretentiös kluns som har förmågan att skratta åt allt och alla – inklusive mig själv. Men det är jag inte. Jag är en tristpelle. En självupptagen tristpelle. Som har försökt sig på att skriva en rolig bok. Och det låter inte som nån direkt lysande kombination – jag vet – men det är en kärleksroman också. Och ett förtäckt angrepp på det moderna tekniksamhället (vilket, vid närmare eftertanke, kanske inte HELLER inte är nån lysande kombination). Å andra sidan vet alla som nångång varit kära att kärlek kan få vanligtvis sunda människor att agera som totala dårhushjon och göra ... tja, ganska komiska saker. Och att möjligheten till förvecklingar och missförstånd aldrig varit så stora som idag. Det kanske är en tragedi jag har skrivit? Jag är inte säker. Jag vet bara att många av mina egna favoritkomedier i grund och botten ÄR tragedier – Slakthus 5, Dumskallarnas sammansvärjning, Daisy Fay och mirakelmannen, Slagskott, Mikrofonkåt, Rysk räka, En bön för Owen Meany, Blues Brothers, Florida Roadkill ... och att det inte finns nåt tristare än människor som inte kan skratta åt eländet. Livet alltså, och ... ... nu har jag helt uppenbart målat in mig i ett hörn. Utan en aning om hur jag ska lyckas avrunda det här och fortfarande framstå som bildad och spirituell – som en som tänker först och skriver sen. Så jag säger som en av mina favoritförfattare, Tim Dorsey, brukar säga: ”Be careful folks – it’s stupid out there ...” För det är det.