Min dotters döda ansikte förblev i hennes levande ansikte. Jag skådade in i det, såg hennes lysande klara blick över vars djup mitt eget ansikte svävade, och försökte förstå hur livet ännu en gång kunde ha tagit det i anspråk med en sådan självklarhet och kraft, som om det aldrig hade lämnat det. Det var som om åsynen av hennes oseende ögon hade fått mig att bli varse något som det nu var omöjligt att glömma, och ju klarare hennes ögon strålade desto plågsammare blev denna insikt: att det var livet som var undantaget, inte döden.
