Vren. De glömda rummen

Lotta Olivecrona

Född 1964 i Göteborg, bosatt i Enebyberg utanför Stockholm Under uppväxten har jag flyttat runt i Sverige - bott i Fagersta, Luleå, på Öland och i Kalmar. Jag läste på läkarlinjen i Umeå och det var under studietiden som jag på allvar började skriva. Nu arbetar jag som röntgenläkare, är gift och har två barn. Skrivandet har jag fortsatt med eftersom det är både roligt och svårt att låta bli. Idén till min debutbok fick jag under en resa. På en fullsatt minibuss i 35 graders värme, på väg från Komodos varaner till Flores vulkansjöar, började jag i tankarna att skriva Vren. Det fanns inte mycket annat att göra. Vren, själva ordet, dök upp några veckor tidigare. Då visste jag ännu inte hur en sådan såg ut, eller hur farliga de skulle visa sig vara. Inte heller visste jag att historien skulle komma att utspela sig i en framtid då rymdresor var möjliga. Och jag hade ännu inte lärt känna Anya. Berättelsen blev till slut Vren: De glömda rummen och min första utgivna bok. Att det blev just science fiction med dragning åt fantasy kan bero på att det är en genre jag läste mycket av som ung och fortfarande uppskattar. En genre som dessutom tillåter en viss frihet i förhållande till den vanliga verkligheten och ger utrymme för fantasin. Skrivande är för mig också en sorts resa. Ett sätt att komma till platser jag annars inte skulle lyckas besöka. Att nu få dela med mig av resan är en upplevelse i sig. Född 1964 i Göteborg, bosatt i Enebyberg utanför Stockholm Under uppväxten har jag flyttat runt i Sverige - bott i Fagersta, Luleå, på Öland och i Kalmar. Jag läste på läkarlinjen i Umeå och det var under studietiden som jag på allvar började skriva. Nu arbetar jag som röntgenläkare, är gift och har två barn. Skrivandet har jag fortsatt med eftersom det är både roligt och svårt att låta bli. Idén till min debutbok fick jag under en resa. På en fullsatt minibuss i 35 graders värme, på väg från Komodos varaner till Flores vulkansjöar, började jag i tankarna att skriva Vren. Det fanns inte mycket annat att göra. Vren, själva ordet, dök upp några veckor tidigare. Då visste jag ännu inte hur en sådan såg ut, eller hur farliga de skulle visa sig vara. Inte heller visste jag att historien skulle komma att utspela sig i en framtid då rymdresor var möjliga. Och jag hade ännu inte lärt känna Anya. Berättelsen blev till slut Vren: De glömda rummen och min första utgivna bok. Att det blev just science fiction med dragning åt fantasy kan bero på att det är en genre jag läste mycket av som ung och fortfarande uppskattar. En genre som dessutom tillåter en viss frihet i förhållande till den vanliga verkligheten och ger utrymme för fantasin. Skrivande är för mig också en sorts resa. Ett sätt att komma till platser jag annars inte skulle lyckas besöka. Att nu få dela med mig av resan är en upplevelse i sig.