"Idag ska jag på min första provfilmning, jag har ansökt till en roll i en ungdomsfilm. Själva ansökandet och resan är inga större problem, det är när jag är framme och inser vad jag har gett mig in i som jag ångrar mig. Precis som vanligt. Borde jag inte lära mig av mina misstag? Men min önskan om att bli filmskådespelare är tydligen större än rädslan för de hemska provfilmningarna..."

Hur är det att leva med autism, selektiv mutism och social fobi i vuxen ålder? Vilka utmaningar och svårigheter uppstår i vardagen och hur fungerar det att gå på daglig verksamhet på en förskola? Hur fungerar det att samtidigt ha skådespelardrömmar och vilja agera på scen och framför kameran? Att gång på gång utsätta sig för obehagliga provfilmningar trots att det känns som att man ska dö av rädsla?