«Tidsandan hade tvingat min psykologtyp i exil och jag började misströsta. Då kom det magnifika huset och drog mig ur exilen. Det visade vägen tillbaka till den psykologi som alltid varit en del av mig. Jag återfann den i relationerna mellan karaktärerna, i det som sades och i det som inte sades. Jag njöt av gemenskapen mellan människorna, som trots olika villkor, strävade efter ett anständigt liv. På Downton kunde jag vällustigt och ostört röra mig i mina egna subjektiva landskap», skriver författaren till denna essä.
TV-serien Downton Abbey gjorde succé världen över. Ingen har riktigt kunnat förklara de stora framgångarna. Intresset för brittiska lantegendomar, första världskriget, de historiska detaljerna, miljöerna, klassamhället framhålls som aspekter av framgången. En annan förklaring är kombinationen av skönhet, anständiga människor och fasansfulla händelser. Ur den kombinationen växte en psykologisk dramatik där man kunde höra klangen från den egna inre världen, samtidigt som man kunde skönja dagens samhälle i det ewardianska lyxlivet. För den som ger sig in i huset är Downton Abbey ett övergångsområde mellan inre och yttre verklighet, mellan dåtid och nutid. Det är platsen för lek, kultur och subjektivitet.