En dag stÄr en liten flicka i en vuxen kvinnas hall. De börjar samtala, och fram vÀxer berÀttelsen om en barndom kantad av övergrepp och svek.
Flickan berÀttar om mamma som stÄr vid diskbÀnken med stÀdrocken oknÀppt och mumlar för sig sjÀlv. Hur de rödmÄlade lÀpparna rör sig i det bleka ansiktet och hur rÀdd flickan Àr för mammas vassa blick. Att pappa inte finns dÀr nÀr hon behöver honom och att storebror Benke bara gör allt vÀrre.
Men flickan berÀttar ocksÄ om tvÄ mÀn. Den ena gör henne illa, den andre finner hon tröst hos nÀr ingen annan stÄr till buds.
Du skulle sagt som det var Àr en roman om en barndom med utsatthet och sexuella övergrepp. Men ocksÄ om lÀkeprocessen, och om hur man som vuxen kan lÀka de sÄr man burit pÄ en hel livstid.
PÄ ett lÄgmÀlt och sparsmakat sprÄk, med tydlig kÀnsla för detaljer, berÀttar Ulla-Maria Andersson i sin debutroman om en uppvÀxt fylld av smÀrta och mörker. Det Àr en bok som inte lÀmnar nÄgon oberörd.
