Efter honom, syndafloden

Jack Kerouac (1922–1969), egentligen Jean Louis Lebris de Kerouac, hör till förra seklets mest omdiskuterade och lästa författare. Hans romaner, diktsamlingar, brev och essäer beundras världen över för dess frihetslängtan, formexperiment, språkliga innovationer och innerlighet, men avfärdas också ofta som resultaten av en ostrukturerad alkoholists typing, not writing, för att citera Truman Capote.

Drygt 40 år efter sin bortgång är Kerouac i dag fortfarande en litterär storsäljare men även ett varumärke, en industri med allt från originalmanuskript till avlagda regnrockar som inbringar stora belopp. Själv dog han, 12 år efter det monumentala genombrottet med On the Road, i stort sett utblottad, mitt i den flower power-era han påstods ha skapat men avskydde innerligt.

I sin nya roman, Efter honom, syndafloden, skildrar Per Planhammar hur och varför Jack Kerouacs liv utvecklades till en tragedi. Det är sökandet efter en skuggestalt som ständigt gäckar sin förföljare, som älskar och hånar i samma andetag och vill fly omvärldens mytologisering av honom själv.

Planhammar undviker generaliserande, endimensionella bilder och koncentrerar sig på sin huvudpersons tillstånd under dennes sista fyra år. Med känslighet, kunskap och språklig nerv framträder här – via minnesfragment, drömmar, uppenbarelser, faktiska händelser och kommentarer från levande och döda – ett delvis nytt porträtt av ikonen Kerouac.