Björneberg hette gÄrden och det berÀttades att den förste Àgaren, som bott dÀr för lÀnge sedan, hade haft tvÄ tama björnar, som blivit sÄ gamla och ondsinta att de varit en skrÀck för hela trakten. Om det var sant visste man inte, men sÀkert Àr att pÄ grindstolparna finns Ànnu i dag tvÄ grinande björnhuvuden.
Major Karle tyckte om att tÀnka sig att björnarna lufsat omkring i huset, och framför den öppna spisen i hallen ligger ett stort björnskinn, som han pÄstÄr hÀrstamma frÄn en av dem. Det Àr dÀremot inte sant.
NÀr Mary-Anne fick höra talas om björnarna och hÀstarna hade hon bara en önskan, och det var att fÄ komma till Björneberg. Hennes pappa och majoren var gamla regementskamrater och nÀr majoren kom pÄ sina Ärliga stockholmsbesök var han en gÀrna sedd gÀst pÄ Skeppargatan i Mary-Annes hem.
