Då jag fyllde tio år skickade Bojans mormor den här dagboken i present. Jag blev hemskt besviken. Trodde förstås att det var en skojig bok, för att det var en bok det räckte mitt förstånd till att upptäcka på grund av paketets format. Men innanför de fina, röda skinnpärmarna var det bara blanka, vita, otryckta blad. I boken låg ett kort, där mormor präntat några rader. Ja, präntat är rätta ordet! Det är rent av konstigt vad gamla människor har för en fin, vacker och tydlig stil! Jag menar såna där urgamla som mormor. För urgammal är man väl, när man är nära åttifem år! Kan man tänka sig, varenda bokstav är rund och fin som en liten pärla!