Den hÀr boken vittnar om nÄgra mÀnniskors flyktingöden. Om barn som insjuknat i uppgivenhetssyndrom eller "apati", som det tidigare kallades. Familjernas livshistoria Àr sedd genom lÀkaren Elisabeth Hultcrantz ögon och ger ocksÄ en bild av hennes syn pÄ medmÀnsklighet och rÄdande "flyktingpolitik".
Författaren ger glimtar frÄn sin egen uppvÀxt i en prÀstgÄrd dÀr hon fÄtt sin mÀnniskosyn med de hÀndelser som kommit att pÄverka bÄde hennes yrkesval och hennes nuvarande verksamhet. Trots att temat Àr svÄrt, finns det en livsbejakande och hoppingivande ton i skildringarna av barnen och familjerna och de mÀnniskor som pÄ olika sÀtt har givit dem sitt stöd. Betydelsen av personligt engagemang understryks. Det personliga mötet, bÄde i vÄrden och samhÀllet, som betyder att "se och bli sedd", har lett till att barn tillfrisknat och till en ny vÀg framÄt. Men personligt engagemang rÀcker inte: Elisabeth Hultcrantz vill att Sverige ska behÄlla sitt goda rykte som ett humant land, dÀr sÀrskilt barnens rÀtt respekteras. Barnkonventionen, nu lag, mÄste tillÀmpas och inte enbart vara en pappersprodukt! Hon understryker vikten av att den utlÀnningslag som gÄtt igenom 2021 och som fortfarande innehÄller den "humanitÀra paragrafen", ocksÄ mÄste tillÀmpa den i praxis.