âVems pojke Ă€r du?â
âPappas.â
Han för handen över sonens nacke, smeker sonens nackhĂ„r. Huden Ă€r mjuk mot pappas fingrar. âMan ser det pĂ„ dig. Du ser ut som pappa. Samma ögon och nĂ€sa. Samma stiliga drag. Sjukskötarna pĂ„ sjukhuset sa direkt att det hĂ€r mĂ„ste vara er son. Mamma din höll pĂ„ att bli utan. Pappas pojke.â
Reidar Àr en vanlig man i ett höghus i en finlÀndsk smÄstad. Han Àr frÄnskild, sjukpensionerad och sonen Tony Àr hans ögonsten. Men att vara pappa Àr inte enkelt nÀr sonen ömsom tiger som muren, ömsom grÄter snoriga tÄrar. Samtidigt som Reidar försöker förstÄ sig pÄ sin son stÀller hans Äldrande mamma krav pÄ honom. Han antecknar om vÀder och vind, och i det som utelÀmnas sipprar kÀnslorna in.
I Pappa ÄtervÀnder vi till 90-talets lÄgkonjunktur, till sensommaren samma Är som romanen Mamma utspelar sig. Constance och Reidars separation och dragkamp om sonen Tony utgör fond för berÀttelsen om en familj som kÀnnetecknas av kÀnslostormar, mÄngsprÄkighet och mycket kÀrlek.
Adrian Perera skriver en omisskÀnnlig prosa dÀr karaktÀrerna djupnar genom ett trÀffsÀkert gehör för dialog. Perera undersöker manlighet och mÀnsklighet, generationsskillnader och finlÀndsk identitet.