Sandras ponny

Vad är det som gör att man blir förälskad i hästar?

Så där riktigt förälskad så att man känner att det är svårt att leva utan dem?

Min kompis Ebba tror att det beror på att man kan ha varit häst i ett tidigare liv. Egentligen tycker jag inte att det är konstigt, jag att jag har en längtan efter att leva hästliv, att kunna springa omkring på fyra starka ben, flyga över hinder eller lägga sig ner och gnida in sanden i en solvarm grop.

Och när man sen möter en häst och vet att just den skulle jag vilja vara vän med, den och ingen annan… Att den sen är en vild och svårriden häst som ens förståndiga mamma absolut inte vill köpa, har ingenting att betyda. Från den första dagen jag såg Vildros visste jag att det var hon eller ingen.

Recensioner

Bibliotekstjänst 1995. Bibliotekarie Charlotte Berglund:

Det här är en lärobok i ordets mest positiva mening. Man får följa Sandras arbete med Vildros, och det är mycket pedagogiskt beskrivet, utan att författaren för den skull tappar greppet om en fängslande berättelse.--- Texten är lättläst och flyter mycket bra trots att den för den oinvigde innehåller en mängd fackord.

Bibliotekstjänst 1995. Bibliotekarie Christina Wedenmark:

Skildringen är tät och spännande. Att författaren är professionell galopptränare märks tydligt. Läsaren blir väl insatt i hur man sköter, bemöter och rider en häst. Allt utifrån en humanistisk grundsyn. Kamratskapet och den spirande kärleken skildras på ett trovärdigt sätt. En engagerande och lärorik hästbok.