"Lyssnar man noga kan man i stillheten höra svaga ljud av Äror som doppas i vatten. JÀmna Ärtag som kommer allt nÀrmare och i fjÀrran skymtar en trÀbÄt. En lÄngsmal och smÀcker bÄt blir synlig. Den ros av en man vars överkropp rör sig fram och Äter nÀr han med lÄnga Ärtag för bÄten framÄt. I aktern sitter en ung kvinna med ett huckle knutet om det röda hÄret. De ostyriga lockarna som letar sig ut under hucklet glÀnser i solen. Kvinnan ser med nyfiken blick bort mot den plats dÀr bÄten ska lÀgga till.
Det Àr i början av juni Är 1820 i Lappland. Det lugna vattnet Àr KaalasjÀrvi, i Kalix Àlvens övre del. Den unga kvinnan heter Ella och mannen med de lugna Ärtagen, Mickel. De kommer frÄn den lilla byn Kelokka, inte lÄngt frÄn Kebnekajse. De Àr pÄ vÀg österut."
Med ett mÄlande sprÄk inbjuder Mary FjÀllborg lÀsaren in i en vÀrld det inte finns mycket berÀttat om, ett tidigt 1800-tal dÄ delar av Lappland tog emot dem som försökte skapa sig ett nytt liv och försörjning.
Det unga paret Ella och Mickel Àr huvudpersonerna i Stenbryggan. Fulla av drömmar bygger de sitt hem som sakta vÀxer till hus, Äkrar och inte minst barn. Men livet Àr inte lÀtt. Jorden bjuder pÄ motstÄnd, kroppen tar stryk, lust och lÀngtan slÄss med varandra. Ibland glimrar kÀrleken till i allt det strÀvsamma och ger kraft. Men misslyckanden och besvikelser tÀr pÄ Ella och Mickel. Livet blir nÄgot helt annat Àn den dÀr dagen de rodde lÀngs KalixÀlven och fann den blommande Àngen.
Mary FjÀllborg, bidrar med sin roman Stenbryggan till att Lapplands tidiga nybyggarhistoria gestaltas. BerÀttelsen grundar sig pÄ muntliga berÀttelser och rÀttegÄngshandlingar frÄn JukkasjÀrvi tingslags hÀradsrÀtts domböcker Ären1835, 1836 och 1837 men Àr i övrigt skapat av författaren.
