I sin hyllade debut A skrev Martina Moliis-Mellberg om att vara på fel sida av sig själv och om viljan att hitta rätt. I 7 handlar det istället om att fly. Om att försöka komma undan sig själv och sätta sitt hopp till en plats: havet. Till platser i havet. Till undervattensryggar, isolerade öar, Djupet.
Går det att börja om? Går det att lämna sig själv? Vetenskapsmannen Lomonosov brottas med sin ensamhet. Karnevalkungen Witte brottas med sitt förflutna. Någon på en ö brottas med sin galenskap. Andromeda och Aiolos brottas med begäret och det som finns inom.
7 är en hyllning till havet i sina olika skepnader: Atlanten, Östersjön, Stilla havet, Adriatiska havet, Norra Ishavet ... För det är bara havet som är fritt. Kanske. Jag hade tagit Ishavets största hemlighet och lämnat den ifrån mig. Varför hade jag gjort det? Mina handlingar var för mig plötsligt ofattbara. Jag var uppfylld av ånger och saknad. Kände hur kotorna vred sig där nere, utan vare sig kranium eller svans, kände det i hela kroppen.
