Jag heter Leonora Mujkic och jag har kronisk migrän. I vintras började jag, då och då, skriva ner några rader om min vardag med sjukdomen. Jag skrev i anteckningsappen i mobilen och ibland fick mina närmaste anhöriga läsa.
Mina två bästa vänner sa ”det här ska publiceras i DN”. Jag tänkte att de hade bristande
verklighetsuppfattning. Varför skulle DN publicera en lång och personlig text om livet med migrän, och dessutom av en person som ingen hade hört talas om? En av vännerna såg till att DN fick texten, och dagen efter hörde de av sig: nyhetsredaktionen ville inte bara publicera min text, utan dessutom publicera en artikelserie om migrän.
Jag – som varken har Facebook, Instagram eller Twitter – skulle plötsligt låta vem som helst läsa om mina innersta och värsta tankar. När jag skrev i mobilen hade jag ju inte en tanke på att några andra än de som står mig närmast skulle läsa.
Men när texten hade publicerats i DN kom reaktioner jag aldrig hade räknat med. Personer som har migrän själva googlade mitt telefonnummer och tackade för att jag hade sagt som det var, nu kände de sig inte lika ensamma längre. Andra, med anhöriga och kollegor som har migrän, sa att de först nu förstod hur dessa hade det. Och så fanns det människor som inte hade någon koppling till migrän alls, som kände igen sig i historien om att sitta fast i en förjävlig situation, hur mycket man än sprattlar och fäktar för att komma loss.
Under hela den här tiden fortsatte jag att skriva några rader då och då i min mobil. Den text som DN hade fått, och som jag trodde var allt jag skulle skriva, visade sig bara vara början på
berättelsen.
Jag är ingen David Lagercrantz, jag har ingen ambition att sitta i morgonsoffor och prata om mina bekymmer. Och även om jag hade det så skulle jag inte orka, rent fysiskt. Men efter alla människor som har hört av sig till mig och till mina nära och kära för att prata om texten i DN, har jag fått intrycket att denna berättelse inte behöver haussas av en kändis. Eller så har jag fått hybris. Ni kanske kan avgöra?
