«Det yttrandet som varit högst relevant i Sverige de senaste 35 Ären, alltsedan redaktörerna flyttade ut frÄn förlagen och ekonomerna flyttade in, kÀnde jag naturligt nog inte till nÀr jag Ätta Är gammal bestÀmde att jag skulle bli författare. Det var ett resultat av att jag just lÀrt mig lÀsa och skriva och det imponerade pÄ kompisarna. Jag minns Àn nÀr och var jag köpte min första anteckningsbok för ÀndamÄlet. - MÀrkligare var att jag mindre Àn tvÄ Är senare hade förstÄtt att man nog inte kunde försörja sig pÄ att skriva, ett annat «vanligt» yrke behövdes ocksÄ. Med en lekkamrat vars far var tandlÀkare, valde jag det. Det verkade vara en bra blandning av problemlösning och «modellbyggarhÀnderna». Kombinationen gick ju sÄ dÀr vad skrivandet betrÀffar, patienterna tog den mesta energin (men bÄda verksamheterna har alltid varit lika seriösa). Som pensionÀr kan jag Àgna mig Ät författarskapet. Novellerna i samlingen, som Àr min första prosabok Àr mycket olika och jag hoppas att den Àr bÄde tÀnkvÀrd, underhÄllande och alls inte sÄ idyllisk som bilden skulle fÄ en att tro.
- Varför jag gav titeln pÄ en av novellerna till namn för hela boken? Det var sÄ det började. En mycket mÀrklig upp-levelse. EfterÄt sade jag: «Det hÀr kunde man ju faktiskt skriva en novell om.» «Gör det», sade mitt vÀrdfolk. Och sÄ gjorde jag det, plus tio till (en fanns redan sedan nÄgra mÄnader).
Leif Klitze