Inom folkhögskolan finns en unik inriktning pÄ erfarenhetsutbyte med mÀnniskor i Syd. Medan internationella utbytesstudier pÄ högskolan huvudsakligen sker i lÀnder pÄ det norra halvklotet, har folkhögskolorna ett vittförgrenat nÀtverk med folkrörelser, religiösa samfund, NGOs och utbildningsinstitutioner runt om i vÀrldens forna kolonier.
Hur kom det sig att den lokalt förankrade folkhögskolan intresserade sig för globala frÄgor och fattigdomsbekÀmpning? Boken ger en översikt av folkhögskolornas gradvisa internationalisering efter andra vÀrldskriget och redogör för vilka skolor, rörelser och huvudmÀn som var drivande frÄn mellankrigstidens flyktingmottagande till att starta u-linjer, resandekurser och utvecklingssamarbete med folkbildare i Syd.
Med hjÀlp av intervjuer med pionjÀrer, protokoll, tidskriftsartiklar, jubileumsböcker och forskningsrapporter ger författaren en detaljerad beskrivning av sextiotalets politiska uppvaknande i folkhemmet och av folkhögskolornas solidaritetsarbete. Folkhögskolans internationalisering hÀnger tÀtt samman med framvÀxten av svenskt utvecklingssamarbete, vilket Àgnas ett eget kapitel i boken.
Flera av de skolor som startade U-linjer 1967 hade tidigare utbildat för mission. Författaren ger oss en inblick i konfrontationer som uppstod pÄ dessa skolors U-linjer i studentrevolternas tid. Boken ger en översikt över vÀckelserörelser och svensk utlandsmission.
Folkhögskolornas resandekurser har frÀmst varit inriktade mot den afrikanska kontinenten, och framförallt mot Tanzania. Författaren har forskat pÄ de Folk Development Colleges som byggdes upp med hjÀlp av svenska folkbildare under 1970-talet och har följt skolorna genom tjugo Ärs praktiskt vÀnskolesamarbete. Boken ger en initierad bild av de tanzaniska folkhögskolornas uppkomst, utveckling och framtidsutsikter.