Lisa, som är sjukskriven och i sorg efter att hennes man Gustav hastigt har lämnat henne, får oväntat ärva ett hus på den lilla kanariska ön El Hierro. Det blir starten på ett äventyr som innehåller nya vänner, ny kultur och en nyvunnen trygghet i att kunna sörja och börja leva samtidigt.
Där finns Mia som ger tillbaka färgen i Lisas liv, där finns Juan som får livet att växa och där finns Luca som hjälper henne att hitta fram till bortglömda känslor.
"Huset vid världens ände" är en relationsroman som utspelar sig på El Hierro, en av de minsta och mest okända kanariska öarna med storslagen och dramatisk natur, mitt i Atlanten. Den handlar om människor som på olika vis förs samman och lär känna varandra, hur de tar vara på varandras olikheter och hjälper varandra att hitta nya vägar.
De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några få träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.