»Nu har vi svaret pÄ frÄgan Varför finns den officiella kulturen? (med alla sina institutioner, statsbidrag, fiktiva rapporter, Sankt Georgsband som flÀtas in i varje projekt, fobier och meningslösheter): för att vi skulle fÄ en text som beskriver systemet ur den mest maktlösa bestÄndsdelens perspektiv.« Maria Kuvsjinova
»Som nyanstÀlld pÄ en statlig institution sÄg jag först bara flickor. De kallade sig sjÀlva för det -- vi flickor -- med ett ömsom frÄgande, ömsom utropande tonfall, beroende pÄ vilken sorts katastrof som utspelade sig för tillfÀllet. Katastrofer -- det förstod jag med en gÄng -- var ett ofrÄnkomligt inslag i vÄr instabila vardagskosmogoni som kÀmpade för att slÄ rot i den ordinarie dagordningen.« Daria Serenko
Daria Serenko, född 1993 i Chabarovsk, författare och aktivist. Lever och verkar numera i exil.
KRITIKERRĂSTER
»... att boken Ă€r sĂ„ svĂ„r att genrebestĂ€mma sĂ€ger ocksĂ„ nĂ„got om dess uppfriskande originalitet... Ăven om boken pĂ„ sitt sĂ€tt Ă€r solidarisk med flickorna Ă€r den ingen idealiserad skildring av kvinnligt motstĂ„nd mot en manligt kodad och institutionaliserad makt. Flickorna Ă€r strukturens förlorare, men de Ă€r ocksĂ„ med om att konservera den. ĂndĂ„ Ă€r det som om Daria Serenko inte vill ge upp hoppet om ett uppvaknande: Flickorna vĂ€ntar pĂ„ en signal. De kommer att bli kallade och det ljudet kommer bara flickorna att höra. Det liknar det svaga tjut som uppstĂ„r nĂ€r alla datorer och lampor stĂ€ngs av, och det tjutet har ocksĂ„ ett lĂ„ngt eko.« Sten Wistrand, Kulturdelen
»BerÀttaren iakttar de andra kvinnorna med en litterÀrt effektiv blandning av frÀmlingskap och total identifikation. Ibland Àr de andra sÄ frÀmmande att de kunde vara maskiner fyllda av kablar frÄn midjan och nedÄt, ibland Àr symbiosen sÄ total att berÀttarrösten övergÄr till vi-form: Vi flickor lÄtsas att vi inte förstÄr oss pÄ politik.« HÄkan Lindgren, Svenska Dagbladet
