Generalsekreteraren är i barndomen en inåtvänd och självupptagen person, men en kärleksupplevelse vidgar kraftigt hans medvetande om omvärlden. Han blir socialt engagerad, grundar ett politiskt parti, Kärlekspartiet, och når så småningom statsministerposten. Hans politiska maktområde växer. Samtidigt växer hans frihet som privatperson, han vågar röra sig med hänsynslös frihet också på områden som annars är tabubelagda. Destruktiva sidor i hans väsen bryts mot ett kraftigt ansvarsmedvetande, som bland annat yttrar sig i en dragning mot en lära om icke-våld, liknande Gandhis. Det är denna motsägelsefulla, konfliktfyllda person som utnämns till generalsekreterare i FN.
Generalsekreteraren är en politiker, som till sist blir det internationella samarbetets högste tjänsteman. Han har lånat drag av Tage Erlander, Dag Hammarskjöld och Mahatma Gandhi. Men han är ingen av dem. Han har också lånat drag av författaren. Men det är inte han. Han finns innanför den här bokens pärmar, ingen annanstans. Hans förvandlingar, hans bildningsväg, får ni reda på genom att iaktta hur språket förvandlas från stycke till stycke och hur ständigt nya motivkretsar dras in i hans intresseområde. Författaren är ingen motståndare till psykologiska romaner. Men han menar att de psykologiska egenskapsord och orsaksförklaringar som vi i allmänhet rör oss med är så missvisande, att de kraftigt försvårar våra möjligheter att förstå och tala om varandra. Därför har han valt en indirekt berättarmetod. Därför kan det inträffa att en viktig förändring i Generalsekreterarens utveckling yttrar sig som en lyrisk beskrivning av solen eller en redogörelse för de proportionella valens mekanik.
Generalsekreteraren var Björn Håkansons sinnrika prosadebut 1965 efter två uppmärksammade diktsamlingar.
