NĂ€r Patriks skilsmĂ€ssa Ă€r ett faktum flyttar han tillbaka till sin uppvĂ€xtort, Gimo i Norduppland. Han börjar arbeta som lĂ€rare pĂ„ sin gamla skola och Ă„terupptar kontakten med sina tidigare vĂ€nner. Men det Ă€r en person som fattas. Jussi, Patriks barndomskompis, Ă€r försvunnen sedan lĂ€nge. Ingen vet vart han tog vĂ€gen, om han dog en sen kvĂ€ll pĂ„ bruksdammens is eller om han valde att gĂ„ upp i rök. Bland de vĂ€nner som bor kvar finns Camilla. Hon och Jussi var lĂ€nge ett par, men det var Patrik hon var tillsammans med den kvĂ€ll Jussi försvann. De tre hade ett komplicerat förhĂ„llande till varandra som Ă€nnu Ă€r olöst. NĂ€r Patrik kommer tillbaka Ă€r det inte bara Camilla som undrar varför han Ă€r dĂ€r. Patrik kan inte slĂ€ppa tanken pĂ„ Jussi. Efter alla dessa Ă„r Ă€r det som om han fortfarande finns kvar dĂ€r bland husen. Kanske Ă€r det sĂ„. Kanske var det dĂ€rför Patrik var tvungen att komma tillbaka. Gimokrönikan Ă€r en roman bĂ„de om den borttynande bruksorten Gimo och om en komplicerad vĂ€nskap som aldrig slĂ€pper taget. "Ut pĂ„ Gimodammens is och in i det snöfyllda mörkret sprang den vĂ€ldiga, clownlika gestalten. Efter honom löpte nĂ„gon annan, lika rĂ€dd, lika snabb, lika utklĂ€dd. StrĂ„lkastarna frĂ„n en tom polisbil lyste upp hammaren och dykarbryggan och de strandnĂ€ra delarna av isen. Bilen tycktes Ă€nnu vara igĂ„ng, Ă„tminstone var ena framdörren öppen â som om nĂ„gon kastat sig ut frĂ„n förarsĂ€tet i all hast. Plötsligt stannade förföljaren, hejdade sig som om isen inte bar dĂ€r lĂ„ngt bort i mörkret. Sen small det. Jag skrek pĂ„ Jussi. Jag bad honom vĂ€nta. Det var som nĂ€r vi var barn och jag sprang efter honom in i skogen och sa att han var invald i mitt lag. Men han lyssnade inte nu heller. Han hade Ă€n en gĂ„ng sprungit ifrĂ„n oss allihop."