Vad är det som händer i det som verkar vara stillhet? Finns det en fast gräns mellan att delta och att avstå? I detta att avstå kan växa en annan sorts närvaro, som minnet av en död vän eller av en kort förälskelse.
I Eva Runefelts noveller träder människor och landskap fram för att sedan försvinna, men mellan dem finns förbindelselänkar. Minnen och gestalter återkommer, sedda från olika håll, med hemvist i skilda medvetanden. Människorna i berättelserna räds det som händer oväntat, men är ändå hela tiden utsatta för sina förnimmelser. I orörligheten är det trots allt aldrig stilla – det liknar mer en fördröm, ett flöde av doft och syner. En flicka lär sig att sitta still både med kroppen och tanken för att stoppa tiden och göra sig osårbar. En gammal kvinna går högst konkret till väga när hon inte vill acceptera att hennes man har dött. En man har noga planlagt sitt liv och värjer sig för det intrång som heter förälskelse. Några människor försvinner gradvis in i ett feberhett sydfranskt landskap, statt i upplösning. Gränser mellan liv och död luckras upp och tänjs ut; en levande och en död samtalar med varandra.
Det går inte att hejda tiden, men Eva Runefelts språk får tiden att dröja och bli till ett alltmer vidgat rum, fyllt av meddelanden, rörelse och förändring. Hejdad tid kom första gången ut 1994.
