NĂ€r Ada Nilsson föds 1872 har kvinnor i Sverige ingen röstrĂ€tt. En gift kvinna förfogar inte över sin egendom eller egna pengar. Kvinnor fĂ„r ta studentexamen, men bara som privatister. Ă ret dĂ€rpĂ„ fĂ„r de rĂ€tt att lĂ€sa vid universitet, men de fĂ„r inte lĂ€sa teologi eller högre juridik, och efter examen fĂ„r de inte lov att arbeta i statens tjĂ€nst. Ada tar studenten 1891, och nio Ă„r senare avlĂ€gger hon sin lĂ€karexamen. Hon Ă€r dĂ„ den tolfte kvinnliga lĂ€karen i Sveriges historia. Hon bosĂ€tter sig pĂ„ TriewaldsgrĂ€nd i Gamla stan i Stockholm, i en vĂ„ning som sedan under drygt fyrtio Ă„r kommer att utgöra en veritabel salong, mötespunkt och subversiv sambandscentral för kvinnosakskvinnor och radikala mĂ€n; intellektuella, konstnĂ€rer och politiker. DĂ€rtill fungerade vĂ„ningen som lĂ€karmottagning, tidningsredaktion och gĂ€strum för trötta resenĂ€rer och flyktingar frĂ„n krigets alla lĂ€nder. âDĂ€r fördes en kamp pĂ„ fem fronterâ, skriver Ada Nilsson sjĂ€lv i sin minnesbok frĂ„n 1940; âför kvinnofrĂ„gan, fredsfrĂ„gan, befolkningsfrĂ„gan, jordfrĂ„gan, och frĂ„gan om den liberala linjen.â Kristina Lundgrens biografi över Ada Nilsson tecknar ett heltĂ€ckande portrĂ€tt av en av den svenska kvinnohistoriens verkliga förgrundsgestalter. HĂ€r finns ocksĂ„ ett stort bildmaterial som inte bara levandegör en epok utan ett helt historiskt skeende.