JAG STĂ R PĂ TRĂSKELN.
DĂRUTANFĂR BRER ALLTSAMMANS UT SIG, LIVET, VĂRLDEN.
Platsen Ă€r Moskva, tiden Ă€r det kalla kriget och tövĂ€dret. Staden Ă€r mötesplatsen, förvandlingsplatsen â men ocksĂ„ en plats övervakad av osynliga, ögon. PĂ„ tröskeln till detta frĂ€mmande stĂ„r Agnes, pĂ„ vĂ€g att bli kvinna, pĂ„ vĂ€g till ett sprĂ„k. Hon stĂ„r dĂ€r pĂ„ grĂ€nsen mellan tvĂ„ng och frihet:
»Kastad i tillvaron? Göra sitt Val?
Kanske Ă€r det nĂ„got helt annat som gĂ€ller, nĂ„got behagligare â en fest som tĂ€tnar och glesnar, mĂ€nniskor som kommer och gĂ„r, för att senare Ă„tervĂ€nda, eller ocksĂ„ inte, man glömmer dem aldrig.
Man fattar smĂ„ beslut. SĂ„dana som kan verka obetydliga men kanske inte Ă€r det? â Hej! bestĂ€mmer man sig för att sĂ€ga till nĂ„gon. Den andra bestĂ€mmer sig för att svara, nĂ„gonting börjar...»
EVA ADOLFSSON (1942-2010) skriver om flickkvinnan i Moskva pÄ ett eget, sjungande sprÄk, öppet för andras ord och röster.
