För en tid sedan talade jag med en journalist med rötterna i Kosovo och med egna minnen av det kriget.
NÀr era politiker börjar tala om historien ska ni vara pÄ er vakt, sade han, de har alltid en avsikt.
PÄ senare Är har vi i Sverige sett prov pÄ sÄdant politiskt historiebruk. MÄnga minns Sverigedemokraternas propagandafilm inför förra valet dÀr man försökte framstÀlla socialdemokrater och liberaler som nazister. SmÄningom började andra politiker till höger att ta efter. Kan man pÄstÄ lite vad som helst om Sveriges agerande under andra vÀrldskriget och bli trodd?
Tydligen. Ăr det rĂ€tta sĂ€ttet att bemöta sĂ„dan propaganda att mĂ„la en lika grund motbild? Knappast.
Vill man förstÄ de moraliskt avgörande ögonblicken under kriget mÄste man inse att det inte fanns ett enda Sverige, utan att det dÄ som nu pÄgick en strid mellan olika mÀnniskor och grupperingar. Den kampen utkÀmpades sÄvÀl pÄ folks arbetsplatser som i samlingsregeringen, i pressen, pÄ universiteten och i folkrörelserna. Men vi har suddat ut halva historien. Idag tycks vi inte lÀngre minnas dem som ville hjÀlpa flyktingar eller tog risker för att berÀtta vad som pÄgick ute i Europa. Vi mÄste bli bÀttre pÄ att förstÄ den sammansatta dÄtiden, lika komplex som den tid vi sjÀlva lever i.