Leni Ă€r vuxen ibland och barn ibland. TĂ€nk att det Ă€r sĂ„ svĂ„rt för pappa att förstĂ„! Leni kan allt, helt sjĂ€lv. NĂ€stan âŠ
Tanterna pÄ kaféet kallar Leni för sockerhjÀrta. BlÀ, vilket larvigt namn, tycker Leni. Leni Àr ju vuxen och behöver inte Äka vagn, kan knÀppa jackan alldeles sjÀlv, Àter lök och stark ost. Precis som vuxna. Det kanske inte syns utanpÄ, men det kÀnns.
Det Ă€r sĂ„ skönt att vara stor, att fĂ„ göra precis som man vill. Ănda tills pappa ber om hjĂ€lp med stĂ€dningen. DĂ„ Ă€r det som att det vuxna plötsligt försvinner. Inte kan Leni stĂ€da, hon hade ju tĂ€nkt leka nu. Men soporna MĂ STE bĂ€ras ut och plötsligt kallar grannen henne för "stora damen". VadĂ„ stora damen? Leni Ă€r ju liten!
Leni Àr varken sockerhjÀrta eller "stora damen", hon Àr en trotsig och pÄhittig tjej, som kÀnner sig missförstÄdd för det mesta. Det Àr inte lÀtt att vara liten och stor pÄ samma gÄng!
Med Leni Àr ett sockerhjÀrta bevisar Emma AdbÄge Àn en gÄng att hon Àr en mÀstare pÄ att fÄnga och skildra det lilla barnets kÀnslor och uttryck. Leni Àr ett sockerhjÀrta fÄngar pÄ pricken smÄbarnstrots och "kan sjÀlv"-Äldern.