Politiska skandaler
Klockan nio pĂ„ lördagsmorgonen den 17 juni 1972 ringer telefonen hemma hos en ung reporter pĂ„ Washington Post, Bob Woodward. Det Ă€r chefen för den redaktion som bevakar lokala nyheter i huvudstaden som Ă€r pĂ„ trĂ„den. Han sĂ€ger till sin medarbetare att komma in sĂ„ fort han kan. NĂ€r Woodward kommer in till redaktionen fĂ„r han veta att det gĂ€ller inbrott i det nationella demokratiska högkvarteret och fĂ„r sig till livs en del mĂ€rkliga detaljer som en garvad polisreporter redan snappat upp. De gripna har haft med sig kameror, avlyssningsutrustning och annan teknisk apparatur. PĂ„ eftermiddagen hĂ„lls hĂ€ktningsförhandling med de fem gripna. Woodward beger sig till rĂ€tten. DĂ€r uppehĂ„ller sig som vanligt ett antal mindre framtrĂ€dande advokater. Mitt ibland dem ser Woodward en man i dyrbar kostym. Han frĂ„gar mannen om han Ă€r dĂ€r pĂ„ grund av Watergatehistorien. âKanske detâ, sĂ€ger mannen undvikande. Under förhandlingarna frĂ„gar domaren om mĂ€nnens yrke. Flera av dem svarar: âantikommunistâ. En av dem sĂ€ger âsĂ€kerhetskonsultâ och tillĂ€gger att han nyligen slutat en statlig tjĂ€nst. Domaren undrar var. Mannen försöker att bara viska nĂ€r hans svarar: âCIAâ, men Woodward missar inte repliken. Tillbaka pĂ„ redaktionen paras Woodward ihop med en annan ung reporter som ocksĂ„ arbetar med historien, Carl Bernstein. SĂ„ börjar deras lĂ„nga och mödosamma försök att kartlĂ€gga sanningen bakom Watergate. Gunnar Walls berĂ€ttelse om Watergate Ă€r tidigare utgiven i textform med titeln âWatergate â en president stĂ„r pĂ„ nĂ€sanâ i antologin VĂ€rldens största politiska skandaler, Semic 2008.
