Som framgår av titeln rör sig Eva Runefelts nya dikter samtidigt i tiden och rummet. Hon samtalar med Horatius och Isis, med Strindberg och det medeltida Alhambra, och med närstående som inte längre är kvar i det vanliga nuet men: allt snigelbor i mig, / allt fler i icke. Poeten flyttar in i andra varelser och ting och låter de andra och deras minnen vistas eller passera igenom sig; nuet är förskingrat, men närvaron desto starkare sådan är Eva Runefelts förnimmelsekonst.
Det förflutna är aldrig härifrån Tidigt var jag vad som helst Flicka pojke påfösare koltrast Öppnade mig lätt för tingen
jag skriverför att ha något som funnits
