NÀr jag var liten fick jag en lillebror. Han var sÄ liten, sÄ liten.
Jag brukar vinka till en sten handlar om ett litet barn som förlorar sitt syskon. Den handlar om de funderingar ett litet barn kan ha kring döden. Det Àr ocksÄ en berÀttelse om att livet gÄr vidare, och att den som dör lever kvar hos oss pÄ olika sÀtt.
"Jag brukar vinka till en sten Àr en finstÀmd, varm och klok berÀttelse för mindre barn om att mista ett syskon. HÀr finns ingen direkt dramatik, inte heller ett överflöd av ord, utan med enkel text och tydliga talande illustrationer förmedlas berÀttelsen. [...] Hela boken andas, trots sitt tunga budskap, ett lugn. Inte ens det mest dramatiska blir för dramatiskt, t.ex. nÀr lillebror flygs till sjukhuset med helikopter och lÀggs i respirator, eftersom illustratören förmedlar det klokt. Texten Àr enkel anpassad mÄlgruppen, författaren, som sjÀlv arbetar som förskollÀrare, kan konsten att göra berÀttelsen vÀrdig och fin med enkla medel. [...] En viktig bok vars mjukhet gör den till nÄgot alldeles extra." Recension i BTJ:s hÀfte nr 10 2016